~fairytale gone bad~

Så om cirka 3 timmar så har jag levt i denna värld i 24 år, 24 år som lämnar mig misslyckad och ärrad men med en liten glimt i ögat fortfarande och lite hopp gömt någonstans i hjärtat.

Det senaste året har vartir omtumlande. För att göra en summering i bästa Bridget Jones-anda:

Antal kilon som förlorats och vunnits: upp och ner ~3-4

Antal ex som blev pojkvän och sen ville bli ex igen: 1

Antal pojkar som kom (eller var på väg iallafall) och sen försvann: 2 (exklusive ex-pojkväns-exet)

Antal sökta, men ej "fådda" jobb: ~5

Antal nyvunna syskon som man nästan lärt känna: fortfarande 1 (även om jag inte kan sägas känna min helbror)

Antal fädrer som man önskar att man aldrig träffat: 1

Antal styvmödrar som stjäl ens namn: 1

Antal drömmar som gick i kras: orkar inte ens försöka räkna

För att väga upp det hela lite så, jag är glad över att ha fått lära känna min syster lite bättre samt att jag fick ta del av hennes bröllop. Jag är glad över att jag har vänner som förstår när livet inte alltid är lätt. Jag är glad/tacksam över att jag kommer in på allt jag söker (det vill säga när det gäller skola) och över att jag har ett jobb, åtminstone för tillfället. Så som lite positiv avslutning:

Antal flyttar: 0!!!! (Börjar dock bli dags igen, ska nog säga upp lägenheten i veckan)

Antal stipendium: 1 (den enda i klassen!!!!!!!! Även om jag fortfarande inte fått pengarna, så är jag jävligt nöjd!)

Nu hoppas jag på att överleva dagen (efter några timmars sömn) på bästa möjliga sätt, samt att det kommande året för med sig en hel del glada minnen.

Dags att försöka sova, Natti natti!

Kvällen/natten gick rätt bra. Jag blev fruktansvärt trött bara, samt att mitt tålamod är nära lika med noll när jag känner mig som jag gör. Jag längtar efter närheten som m gav mig. Men jag vet att jag aldrig kommer att få känna den igen. Det senaste mailet fick mig återigen att känna att vi två aldrig kommer att ha något mer med varandra att göra. Vi känner inte varandra, han är så avlägsen mig... Vi var ihop i dryga 4 år och vi har inte varit isär mer än i snart 2 månader ändå känns det som om jag aldrig lärrde känna honom. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det. Den som stått mig närmast, som känner mig och min kropp bäst är borta om han någonsin ens var här.

D jobbade inte igår, men imorn kommer han. Känns inte roligt det heller, att träffa honom för första gången sedan i måndags. Vet att jag bara har mig själv att skylla, men det känns ändå som om han bara lekte med mig... Samtidigt går det inte ihop med bilden jag har av honom. Kanske är jag för blåögd och naiv jag med.... Hur som helst så fasar jag för morgondagen, men det är bara att bita ihop.

Vet att det skulle göra mig gott att vara ensam ett tag, försöka hitta mig själv. Men jag längtar något fruktansvärt efter att någon håller om mig. Efter fysisk närhet, och säg vad ni vill, men bra sex hjälper när man känner sig nere. Åtminstone för tillfället.

Hur kan man förlora sig själv så fullständigt att man inte vet vem man är eller vad man vill? Det enda jag vet är att pojkarna har det bättre utan mig. Ingen behöver en så ful, eländig och äcklig bitch som jag.