Hit me hard!
Jag blir så arg på mig själv för att jag låter folk påverka mig så lätt. Att jag har ett så stort behov av att känna mig uppskattad. Jag har varit ledsen också, tårarna har varit nära till hands flera gånger.
De har väl märkt av att jag inte har varit på topp. En del av dem vet delvis varför. En av dem nästan allt nu efter att jag pratade lite med honom efter jobbet.
Men ingen av dem vet vilken panik som fyller mig, hur jag verkligen får anstränga mig för att verka någorlunda normal. För att inte skrika rätt ut och slå vilt på mig själv. Nej, istället går jag lungt in på toaletten och rispar upp ett schackbräde på min ena underarm med "mattkniven" som numera är så slö att det bara går hål på skinnet helt på vissa ställen. Resten blir rött och svider. Smärtan är skön, den får mig att stå ut med det jag känner inombords. Men eftersom jag inte vill att de andra ska se det får jag ha munkjackan på mig resten av kvällen, trots att jag blir varm och se till att ärmen inte glider upp så att de ska få syn på märkena.
Jag tillhör inte dem som skär sig, jag är ute efter smärtan, inte blod. Jag vill helst undvika ärr så långt som möjligt. Men det händer att jag biter mig på händerna eller armarna, att jag slår mig själv eller att jag rispar mig... Vet egentligen inte hur länge jag gjort liknande saker. När jag var runt 14-15 lyckades jag brännmärka in mönster på mig själv. Jag minns inte ens att det gjorde allför ont. Vissa små märken syns än idag. Men när jag försökt mig på liknande saker numera bränns det så mycket att jag inte klarar av det. Vill helst inte tänka på vilket mentalt tillstånd jag därmed måste ha varit i då. Jag vet däremot att de gånger jag gör mig själv illa har ökat rätt så drastiskt åtminstone det senaste halvåret. Tankarna på självmord mer återkommande och ihärdig också.
Samtidigt kan jag vara en väldigt glad och sprallig tjej. Men det som saknas mig är till stor del framtidstro och inte minst en bra självkänsla.
De flesta säger att jag är för hård mot mig själv, att jag underskattar mig själv. Förmodligen har de rätt. Men när jag ser mig själv i spegeln blir jag mestadels äcklad. Jag tycker inte om mig själv, inte underligt att ingen annan då kan tycka om mig...
Lite msn, lite annat (mest för att jag måste ange en rubrik)
Imorgon är det åter söndag och d ska åter jobba med oss. Får väl se hur det går... Det känns inte bra, men man vet aldrig. Skickade ett meddelande på msn i veckan som han inte svarade på...
Suck, han jag ska skriva rapporten med skickar massa meddelanden över msn just nu. Undrar om han sagt något dumt eftersom jag inte var så "rolig" sist. Hur skriver man att jag inte uppskattar att man häver i sig alkohol till lunch när resten av dagen ska spenderas i skolan? O dessutom ger sig ut och kör efter endast 2-3 timmar? Och verkar som om han tycker att jag ska se till så att rapporten blir gjord?! Med rätt så utbredd alkoholism i familjen och släkten är det inte ett bra sätt att imponera på mig genom att beställa "den största och starkaste ölen ni har" till lunch och sen ta en 6:a av något på maten (och häva i sig den!). Det av något kan få mig att bli väldigt skeptisk!
Träffade syster idag. Det var kul att träffa henne och prata med henne. Det var även kul att se att hon åt ordentligt. Hon är verkligen smal som en sticka, men det har varit otroligt mycket för hennes del länge nu, så helt konstigt är det kanske inte. Men jag skulle inte ha något emot om hon la på sig lite. Som det är nu så kan man nästan oroa sig för att hon ska gå av eller blåsa bort!
Naja, ska titta lite på filmen nu och logga ut från msn, det känns jobbigt när han skriver en massa till mig. Blev nervös när han skrev att det var roligt att se mig.. Jag har inget foto på mig själv, men jag har webbkamera och ligger i sängen rätt så avklädd om man säger så.. Men det var väl bara något han skrev
Tankar
Är lite besviken på att vissa inte hörde av sig till min födelsedag. Men det är väl inget annat än man kan förvänta sig när saker och ting är som de är just nu. Men ändå.... Känner mig verkligen besviken på hur vissa har handlat.... Men jag är glad över rosorna jag fick av morfar trots att jag inte fick träffa honom, och över att pappas ex kom ihåg mig.
En annan som jag hade hoppats skulle höra av sig om så bara över mailen är m. Men inte då.
Jag saknar honom något fruktansvärt ibland... Att bara tänka på att äta frukost med honom kan få mina ögon att tåras. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag ska leva resten av livet utan honom.. Hur lång tid ska det ta att komma över honom? Och allt annat som jag lämnat bakom mig men samtidigt inte? Tur att jag ska träffa kuratorn på måndag, men samtidigt känner jag mig rädd för det. Vet inte om jag kommer att klara av att prata...
Böter, bl.a.
I vilket fall, eftersom min partner in crime vad gäller kluster-rapporten tyckte att vi skulle träffas kl 12 idag i Jönköping så fick jag plåga mig upp rätt skapligt ur sängen. Men jag hann faktiskt med att äta en tallrik gröt till frukost. :) Och bilen startade utan några större problem. so far so good!
Men efter Nässjö stod farbror blå och vinkade in mig. Helvete! Nykterhetskontroll samt kontroll av mönsterdjupet på däcken. Klarade den första delen. Blev lite nervös eftersom jag drack ett glas vin igår och jag skulle inte förlåta mig själv i första taget om jag åkte dit för rattfylla. Men mina däck däremot.... Visste ju att de inte var bra. Som tur var var bara ett av däcken under gränsen. Så 1200 i böter, och så gäller det att byta däck så snart som möjligt. Det är lönlöst att försöka spara lite pengar!!! Vill ju gärna försöka spara lite pengar så kanske är det dags att glömma konståknings vm (fast mormor sa igår att hon ville bjuda mig på det, men det går jag inte med på bara så när det gäller så mycket pengar). Men jag kan ofta skälla mycket över trafikpoliser, men just dessa kontroller tycker jag faktiskt är bra. Önskar bara inte bötesbeloppet var så högt. Har säkert åkt på parkeringsböter med nu. När det gäller parkeringsplatser så är Högskolan i Jönköping riktigt jävla värdelöst!
Nu kom min partner in crime tillbaka, får väl avsluta så länge. Ska gnälla lite sen om honom.
Gårdagen (Födelsedagen)
Gårdagen var väl som helhet... ok tror jag.
Fick en nakenbild som födelsedagspresent av en jobbakompis (ja, på honom själv). Blev en aningens chockad kan jag medge. Han har pratat om det men jag trodde inte att han faktiskt skulle göra det. Hoppas bara inte hans svartsjuka sambo får reda på det... Jag får helt enkelt hålla tyst och bara prata om det här.
Mellankusinerna var på besök en liten sväng. Var delvis lite smått kaosartat men roligt med. Jag var enligt den ena kusinen sexig. :) Det vill säga när han lekte med min kylskåpspoesi. :)
Sen bar det iväg till skogen för att hämta upp mormor, som mestadels tyckte att jag körde alldeles för fort, även när jag tog det lugnt! Maten som jag beställt hemma hos mor var precis lika god som jag tänkt mig. Efterrätten var jättegod den med, mammas paj med sommmarbär slog faktiskt min limecheesecake. :) I födelsedagspresent fick jag främst pengar (som jag önskat mig till konståkningen) men även en blomma av bror samt en gymball. Så nu får jag ta tag i de där magmusklerna och börja hoppa över allt sött, eller iaf en del av det.
Efter massa god mat och paketöppning bar det ut i skogen för att hälsa på bror som jobbade. Var mormor rädd innan var det inget mot vad hon blev nu när jag skulle hänga på mor med sambo. Dåliga däck (vilket jag fick bekräftat idag), mörkt, (får köra med halvljus hela tiden), kan inte vägen... Jo, hon hade nog lite rätt. Jag hade inte kört så fort själv, men jag hade inte så mkt val. Tror att anledningen till framförvarande bils hastighet var att de båda vuxna var på mindre bra humör eftersom (styv)dottern med ätstörningar valde att stanna hemma.
Jag har väl vissa störningar vad gäller förhållandet till mat och så själv med, men för det mesta kan jag kontrollera det rätt så bra. Men visst hetsätning förekommer, likaså att fingrarna hamnar i halsen. Eller att jag helt enkelt struntar i att äta i vissa perioder.
I vilket fall så var det kul att träffa bror. Jag blev stolt över honom där i maskinen.
Var tydligen den näst minsta skördaren som han körde, men den kändes rätt så stor. JAG VILL OCKSÅ LEKA! Mamma stannade kvar och åkte med en timme eller så. Fick tydligen vara med om att skjuta en slang..
Därefter virrade jag runt i de småländksa skogarna med en nervös mormor. Men jag hittade och hon släppte faktiskt taget om dörrhandtaget ibland. :) Fick tom ett litet erkännande: Va bra du kör bil! :) Kändes kul att höra att man inte fullständigt skrämt livet ur henne.
Väl hemma igen packade jag upp sakerna och blommerna. Fick några jättefina rosor av morfar som jag dock inte såg till på hela dagen. Och sen satte jag mig för att fortsätta med att renskriva mina föreläsningsanteckningar, vilket behövdes. Men inför idag hade jag fortfarande inte skrivit något på rapporten, inte heller förberett mig inför dagens föreläsning....
Vad som hänt idag skriver jag om lite senare, för det är en del att ventilera..
Dags att oroa sig
Födelsedag
Så om cirka 3 timmar så har jag levt i denna värld i 24 år, 24 år som lämnar mig misslyckad och ärrad men med en liten glimt i ögat fortfarande och lite hopp gömt någonstans i hjärtat.
Det senaste året har vartir omtumlande. För att göra en summering i bästa Bridget Jones-anda:
Antal kilon som förlorats och vunnits: upp och ner ~3-4
Antal ex som blev pojkvän och sen ville bli ex igen: 1
Antal pojkar som kom (eller var på väg iallafall) och sen försvann: 2 (exklusive ex-pojkväns-exet)
Antal sökta, men ej "fådda" jobb: ~5
Antal nyvunna syskon som man nästan lärt känna: fortfarande 1 (även om jag inte kan sägas känna min helbror)
Antal fädrer som man önskar att man aldrig träffat: 1
Antal styvmödrar som stjäl ens namn: 1
Antal drömmar som gick i kras: orkar inte ens försöka räkna
För att väga upp det hela lite så, jag är glad över att ha fått lära känna min syster lite bättre samt att jag fick ta del av hennes bröllop. Jag är glad över att jag har vänner som förstår när livet inte alltid är lätt. Jag är glad/tacksam över att jag kommer in på allt jag söker (det vill säga när det gäller skola) och över att jag har ett jobb, åtminstone för tillfället. Så som lite positiv avslutning:
Antal flyttar: 0!!!! (Börjar dock bli dags igen, ska nog säga upp lägenheten i veckan)
Antal stipendium: 1 (den enda i klassen!!!!!!!! Även om jag fortfarande inte fått pengarna, så är jag jävligt nöjd!)
Nu hoppas jag på att överleva dagen (efter några timmars sömn) på bästa möjliga sätt, samt att det kommande året för med sig en hel del glada minnen.
Dags att försöka sova, Natti natti!
Vem?
Motsägelsefullt
Hoppas jag får pilatesbollen jag önskat mig imorn, kanske man kommer lite närmre magmusklerna. :)
Dagen som gick, eller något...
Det var min rapport-kollega som ringde och fick upp mig ur sängen. Tror nog att det kan bli rätt ok faktiskt. Han är ju trevlig och har tydligen bott i Sverige nästan lika länge som jag. Kom hit redan -84 från Irak, så det är nog bara hans brytning som gjorde mig så osäker på hans svenska. Ingen av oss känner sig säker på engelskan, men det löser sig nog. :) Har dock fortfarande inte pluggat något, eller fixat logg-in så jag kan anmäla mig till tentan. Ooops...
Träffade blivande mamman en sväng idag, därför jag inte fick något pluggat innan jag åkte till Jkpg. Tydligen är det så man ska göra för att få massa erbjudanden från pojkar, det vill säga se till att bli gravid och se till att pappan håller sig borta på heltid. Nä, skämt åsido, det är kul att pojkar som hon tycker om visar att de tycker om henne. Hon förtjänar det! Svinet till far till hennes barn förtjänar en massa annat!
Fick lov att känna lite på magen. :) Väntar spänt på att lillan kommer ut!!! Kanske även lite på att få träffa den ena blivande morbrodern. Liten parantes bara, har knappt sett honom sen hon fick beskedet att hon var gravid. Till stor del på att m inte ville att jag skulle träffa honom. Pratat med honom har jag i princip nästan inte gjort på ett år, inte sedan den natten vi tillbringade tillsammans, vilket även var första gången vi träffades. Skäms över några av messen jag skickade till honom efteråt. Hoppas på att få tillfälle att prata med honom snart. Kanske även på att få tillbaka filmerna hans son snart lånat i ett år samt min metallica skiva.
Tankarna snurrar som vanligt, om skola, jobb och alla dessa pojkar. Samt familj och släkt. Fyller ju förresten år imorn... Funderar på att stänga av telefonen så jag slipper att eventuellt ignorera vissa samtal... Men det är väl inte värt det, kan ju vara så att det är någon jag vill höra av eller något viktigt. Naja, ska stoppa lite mer i magen nu. Kanske en kopp te till samt försöka läsa lite.
Avklarat
Får se om jag nu kan ta och koppla av lite och läsa ut min bok. Hoppas jag kan sova inatt utan att för mycket tankar snurrar runt.
.
Har bestämt mig för att ringa nu. Mår illa. Vill verkligen inte, men jag borde. Hoppas det går bra.
Att fånga en fjäril
"Så kan vi sjunga om en längtan som aldrig blir still, för alla oss som aldrig vet vad vi vill. Det finns en sång och en dröm om en lycka så öm för oss som alltid ska till att fånga en fjäril."
Nu jävlar
HV vände och leder för tillfället. Ångrar därför nu att jag inte åkte. Big time!
Ringde till lilla mormor och bestämde tid för när jag ska hämta upp henne på onsdag. Trodde jag inte skulle bli av med henne. Hon som alltid brukar ha så bråttom med att lägga på numera. Både lite kul och lite irriterande, hon börjar bli lite snurrig den lilla mormor.
Får se hur det blir med det andra samtalet, skjuter på det hela tiden. Har inte heller pluggat ngt idag, men det har jag ingen större panik över.
Hockey i 2:an
Efter ett bad, en kopp te med lite kaka och en nytvättad matta i köket känns saker och ting helt ok faktiskt. Inte att förglömma heller hockey i 2:an!!
Dagens läxor
1) försök inte vara duktig och tvätta sängkläder(bäddmadrassen) och speciellt inte med pulvertvättmedel. Det är dömt att misslyckas! När jag tog ut den första gången ut tvättmaskinen så var det klumpar kvar av tvättmedel. La in den igen (utan mer tvättmedel) och körde om programmet, tog ut den igen FORTFARANDE klumpar av tvättmedel som smetar fast sig vid min bäddmadrass. Just nu försöker jag tvätta en matta istället, får se vad jag gör sen...
2) var inte glad över att du lyckats hålla en växt vid liv, du kan ge dig fan på att du då får löss på den!
3) lämna inte kvar en massa saker hos exet för du kommer sakna dem när du upptäcker att ersättningssakerna du köpt istället inte är ens hälften så bra.
Men jag har åtminstone en rätt så välstädad liten boning nu och jag har blivit några erfarenheter rikare. Fast att tvättmaskinen var värdelös visste jag ju innan. Nu ser jag fram emot en läcker middag med bakpotatis och lax. :)
Ny vecka, nya tag
Och jag börjar med att sova alldeles för länge. Vaknar utsövd runt 8-tiden men orkar inte bry i´mig om att gå upp, vilket leder till att jag somnar om och inte kommer upp förrän vid 11-tiden och känner mig allt annat än utsövd. Men jag tog mig ut tämligen snabbt på min dagliga promenad. Är det någon mer än jag egentligen som har världens konstigaste dagdrömmar när de går ut och går? För egen del har det nästan alltid varit så. Samtidigt som jag ofta funderar över saker...
Ska nu försöka ta tag i lite av det som inte blev gjort i helgen, som att städa och plugga. I den första delen ingår att röja upp i köket efter lördagens framfart. (Tror att pojkarna gillade kakan iaf. :) ) Men med tanke på hur apatisk jag känner mig så får vi väl se hur det går. Senare blir det väl kanske att träffa den blivande mamman och höra hur hennes gårdag gick samt att ringa ett mindre lockande samtal till faster som jag undvikit att prata med i snart 6 veckor.
Som sagt, det är väl bara att samla sig och ta nya tag för att försöka få lite ordning på mitt hopplösa liv. Önska mig lycka till! ;)
Värdelös
I vanliga fall brukar jobbet vara det ställe där jag samlar kraft och pratar av mig. Som bossen sa, de andra är där för att ta hand om mig. Men det går liksom inte så bra när den som är roten till det onda också är där, och egentligen är en väldigt trevlig, rolig och söt pojke. Om än lite ung och delvis omogen.
Det känns jobbigt att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till honom eller ens vad jag ska tycka om honom.
Sitter just nu och smäller i mig kaka så jag blir ännu fetare, fulare och äckligare. Men det värmer lite att höra de andra pojkarna säga snälla saker. Inte tillräckligt dock, jag känner mig totalt jävla värdelös. Hoppas därmed på en bättre vecka än den som varit, men jag misstänker att det är att hoppas på för mycket.
Min familj
Sen ringde jag farbror och hans fru, vilka egentligen är de jag pratar mest med, för att höra om kusinerna ville följa med mig hem till mor på ons. De hade skytteträning, men tittar nog förbi i min lilla lägenhet istället någon gång under dagen.
Farbror hade pratat med faster som varit ledsen och upprörd. Kanske hon börjar inse några saker, åtminstone hoppas jag det. Hon hade berättat om de senaste turerna om min far och hans "kära" fru. Hur länge ska de få hålla på!!!! Men jag borde ringa faster och prata med henne själv, jag har vägrat svara när hon ringt den senaste månaden. Jag är så besviken på henne att jag kan inte beskriva det, men vill ändå inte förlora kontakten inte minst med tanke på minikusinerna.
Min halvsyster skickade iväg ett mess o undrarde hur jag jobbade så jag ringde upp istället. Vi har ju inte pratats vid sen hennes bröllop. Hon har numera helt tagit avstånd från de både ovannämnda psykona, vilka råkar vara hennes mor och far. Det var på något sätt skönt att höra eftersom jag nu bättre vet var jag har henne. Tydligen så har hon varit i kontakt med både polisen och socialen. Hennes äldsta halvbror kommer nu förhoppningsvis att hamna i ett familjehem.
Jag skäms över hur lite jag har hjälpt till, över att jag stuckit huvudet i sanden och hållt mig borta. Det var till stor del om detta som det inlägget jag skrev förra helgen och som försvann handlade om.
Ska nu försöka ringa faster igen och är det upptaget så blir det äntligen duschen eller ett minibad för min del.
Kaos
Kakan blev rätt okej denna gång. Nästa steg var glasyren, jag har hittills aldrig lyckats med att göra en glasyr som faktiskt stelnar. Det har jag, efter ytterligare 2 försök inte lyckats med. Så det går bara att lägga ett lager kakor i varje burk när man ska frysa in lite.
När kakorna väl var klara så hade jag fortfarande inga matlådor till imorgon. Jag hade tänkt göra tomatpaj, men smöret var slut. Men jag kan ju strunta i pajskalet tänkte jag. Äggen var visst också slut.... Men det blev en mindre lyckad variant av min tomat/baconsås samt pasta.
Någon träning hann jag inte med idag, men jag tog mig ut på min dagliga promenad iaf. Borde därmed ha väldigt dåligt samvete efter allt kakrelaterat som jag vräkt i mig. Men jag hoppas att pojkarna blir glada över kakan imorn.
Det gör ont
Kvällen/natten gick rätt bra. Jag blev fruktansvärt trött bara, samt att mitt tålamod är nära lika med noll när jag känner mig som jag gör. Jag längtar efter närheten som m gav mig. Men jag vet att jag aldrig kommer att få känna den igen. Det senaste mailet fick mig återigen att känna att vi två aldrig kommer att ha något mer med varandra att göra. Vi känner inte varandra, han är så avlägsen mig... Vi var ihop i dryga 4 år och vi har inte varit isär mer än i snart 2 månader ändå känns det som om jag aldrig lärrde känna honom. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på det. Den som stått mig närmast, som känner mig och min kropp bäst är borta om han någonsin ens var här.
D jobbade inte igår, men imorn kommer han. Känns inte roligt det heller, att träffa honom för första gången sedan i måndags. Vet att jag bara har mig själv att skylla, men det känns ändå som om han bara lekte med mig... Samtidigt går det inte ihop med bilden jag har av honom. Kanske är jag för blåögd och naiv jag med.... Hur som helst så fasar jag för morgondagen, men det är bara att bita ihop.
Vet att det skulle göra mig gott att vara ensam ett tag, försöka hitta mig själv. Men jag längtar något fruktansvärt efter att någon håller om mig. Efter fysisk närhet, och säg vad ni vill, men bra sex hjälper när man känner sig nere. Åtminstone för tillfället.
Hur kan man förlora sig själv så fullständigt att man inte vet vem man är eller vad man vill? Det enda jag vet är att pojkarna har det bättre utan mig. Ingen behöver en så ful, eländig och äcklig bitch som jag.
Snart dags...
Har tänkt alldeles för mycket den senaste tiden, på pojkar, barn, plugg.... Hur ska man veta vad man vill med livet?
Hoppas att lilla fian kommer ut snart, kanske inte bara mamman utan även jag kan få lite annat att tänka på. Eller så blir det att jag tänker ännu mer när jag är själv...
För övrigt så kommer jag att få skriva om Aluminiumriket! Hoppas bara att det blir bra nu, när jag för ovanlighetens skull får skriva om precis det ämne jag önskade mig. Så lite glad är jag, men har ganska nära till tårarna också.
Kan inte koncentrera mig så... Bäst att stänga ner datorn.
Vanlig förvirring
The Cluster-report som ska skrivas i kursen för Ekonomisk geografi ska jag skriva ihop med en kille som jag är tveksam till om han överhuvud kan svenska eller engelska särskilt väl... Och enda anledningen till att jag inte ville skriva själv var att jag är osäker på min egen engelska samt vilken stil på rapporten som önskas. Men jag kände ju redan innan på mig vem jag skulle paras ihop med. Jag tycker verkligen inte om att alltid få rätt!!!!!!! Men vem vet, jag kan ju faktiskt bli positivt överraskad. Han verkar trevlig, men jag är inte säker på att han förstår allt jag säger. Delvis kanske mitt eget fel, jag pratar vanligen för fort.
Tankarna har idag snurrat en hel del, inte minst eftersom jag drömde om m samt att jag var höggravid. Vilket åter fick mig att fundera på vad satan jag ska göra med mitt liv. Vad vill jag egentligen? Längtar jag efter karriär eller efter familj? Om karriär inom företagsvärlden (dvs logistikområdet) eller vill jag satsa internationellt? Börjar jag inte bli för gammal för att lyckas med något av dem? Tur att det är fredag imorgon så att mina pojkar kan agera psykologer åt mig och försöka minska min oro. Kanske jag kan komma fram till något mer långvarigt samt komma över allt som ligger bakom mig när jag väl får träffa kuratorn den 1/10.
Allmän vanlig förvirring med andra ord. Skulle någon råka hitta hit, när är det dags att sluta plugga? Vad ska man välja?
Ångest
Nåd, som jag, när den ges, inte kan ta emot
Gråt, med händerna tryckta över munnen
Ekon i mitt inre som vägrar försvinna
Skräcken, över att upptäcka vem jag själv är
Tystnaden, som inte vill infinna sig, som inte vill försvinna
En ängel
ser på mig ständigt
ser på mig med sorgsna ögon
och försöker förstå
försöker förstå varför vi inte är tillsammans
och jag försöker dämpa mitt samvete
Konståkning
Hoppas bara dessa båda dyker upp!
Knockin´ on heavens door
Blev dessutom sugen på att se mer, men heltyskt. Så ikväll är det inte omöjligt att jag tittar på Knockin´ on heavens door, har redan plockat fram filmen. Längtar efter att skratta hejdlöst och kanske fälla några tårar mot slutet.
http://www.youtube.com/watch?v=bV-ci2MkfOA
(Vet inte om detta fungerar, men försöker ändå...)
Fy på mig
Det enda positiva är att jag faktiskt lyckats hålla tankarna någorlunda under kontroll. Med undantag för när jag sov....
MobilXXX
Vaknade av att mobilen pep som en tok av leveransrapporter. Ingen aning om varför eftersom jag inte skickat några. Stackarn som satte på sin mobil fick 8 stycken tomma meddelanden. Han undrade självklart vad som stod på och ringde upp. Han hade ändå tänkt ringa och tala om att han hoppar träningen idag. Så nu är frågan hur det blir med min träning... Tror jag skjuter på den tills imorgon och tar den innan jag åker till Jönköping, sparar åtminstone lite bensinpengar på det. Får försöka gå ut 2 gånger idag istället. Har redan gått en sväng nu på förmiddagen och sen en till i em/kväll.
För övrigt så känns saker och ting än så länge rätt ok, så jag hoppas att ångesten håller sig borta idag. Jag måste bara försöka låta bli att tänka en massa. Ska däremot läsa igenom gamla kursanteckningar från Kalmar. Har ju registrerat om mig på programmet: Internationella Samhällsstudier, jag behöver bara ta 5 (7,5) poäng denna termin eftersom jag redan har VG i resten men jag tänkte ändå försöka repetera allt eftersom det är 4 år sedan sist. Annars så hoppas jag att boken som jag behöver för kursen i Jönköping kommer snart.
Nej, nu är det dags att förflytta sig in i duschen och hålla tankarna på m & d borta. Känner att tankarna på den förstnämnda tränger sig på just nu....
(Hmm... kom på att knapplåset på mobilen inte hade gått på igår när jag hade mobilen i fickan... kanske mobilen inte fått fnatt iaf... )
Ibland så klarnar det framåt kvällen
I det här fallet så gäller det inte vädret. Det småduggade fortfarande när jag körde hem från Jönköping. Men mitt humör lyste upp av att en vän oväntat hörde av sig. :) Trodde att hon inte ville veta av mig längre efter det som hände för dryga 2 veckor sedan. En kille som hon var väldigt intresserad av intresserade sig för mig, och jag har svårt att stå emot. Vi kysstes bara, han hörde av sig igen men jag svarade inte på messet. Eftersom jag just då egentligen var intresserad av den lilla 21åringen (som dumpade mig igår). Jag vet att jag inte betedde mig som en god vän, men till mitt försvar kan jag säga att man inte visar sitt intresse på ett särskilt bra genom att följa med någon annan, exempelvis en kompis till den man är intresserad av...
I alla fall, så fick jag ett meddelande via msn att hon saknar mig. Det lyste upp min kväll. Nu fick jag dessutom ett mess från en vän jag inte träffat och fikat med på flera månader. De små änglarna verkar känna på sig när man behöver dem som bäst!
Föreläsningen i em var mer eller mindre ett skämt. 17:00 - 19:30 är tiden som är avsatt, men hon var klar redan efter en timme. Det tar mig 3 timmar att åka fram och tillbaka och allt hon nämnde finns att läsa i litteraturen! Bortkastade bensinpengar för min del! (Plustecknet hamnar hos kanadicken med sött ansikte)
För övrigt så har ångesten och paniken jag kände tidigare idag släppt en aning. Kanske på grund av att änglarna hörde av sig. Kanske för att jag smällt i mig en chokladkaka som egentligen borde ge mig mer ångest! (Träna imorn igen, på torsdag ska jag helst inte kunna röra mig!)
Ytterligare en parantes: HATAR MIN MOBIL! När jag svarar på mess så försvinner ibland det messet jag senast fick. Jag tillhör den kategorin som sparar mess, åtminstone de som betyder något för mig så länge som möjligt.
Grått
För övrigt känns det som om jag helt och hållet är tillbaka vid att känna mig värdelös, gammal och totalt misslyckad. Det är med tanke på det som jag valde rubriken till min blogg, visst den är "stulen" från Sunrise Avenue (en bra låt för övrigt) men det är med tanke på den potential jag vet att jag egentligen besitter och ändå är jag totalt misslyckad.
Jag har pluggat en massa utan att bli något, jag kommer aldrig lyckas få ett vettigt jobb och jag kommer aldrig att få det att fungera med någon kille, vilket i sin tur leder till att jag troligen aldrig kommer att få några barn....
Jag vet att jag egentligen inte borde tänka så här. Det har en tendens till att bli en självuppfyllande profetia. Men just nu orkar jag inte försöka känna mig glad och nöjd över livet.
Nu ska jag se till att förflytta mig in i duschen. Sen börjar det bli dags att ge sig av till Jönköping. Får nog stanna och äta något på vägen. Som en liten ljusglimt i det gråa idag så får man väl hoppas att den söta kanadicken dyker upp på föreläsningen.
Celibat?
Han känner sig säker på att han tog rätt beslut. Det finns inte plats för en flickvän i hans liv just nu. Eller åtminstone inte en chans för oss.
Att övergå till att leva i celibat för en längre tid kanske egentligen inte skulle vara någon dålig idé. Men inte så likt mig och jag är ju duktig på att se till så att mitt liv går åt helvete!
Lyckan kommer, lyckan går...
Vet inte om jag borde gräma mig över att vi hade sex, trots att vi sagt att vi skulle vänta innan vi gjorde det igen. På sätt och vis känns det inte så bra, men å andra sidan: JAG BEHÖVDE SEX! Men nu lär jag ju inte få mig nått på länge, varken gos eller orgasm tillsammans med någon.
Det är orättvist. Orättvist att en kille som är 3 år yngre och fortfarande bor hemma kan få mig så osäker och få mig att känna mig så underlägsen. Men ändå inte värdelös. När jag är ensam däremot känner jag mig totalt jävla misslyckad. Den känslan lär ju inte minska efter att man på mindre än 2 månader blivit dumpad av 2 väldigt olika, men helt underbara pojkar. Hör jag någonsin igen orden "allt känns så bra när jag är med dig, men när jag är ensam..." eller något åt det hållet så tror jag att jag skriker rätt ut!
Jag kände på mig att det inte skulle bli något. Jag är väl inte riktigt redo heller, mitt förra förhållande varade runt 4 år, inte något man glömmer för lätt. Ändå känner jag mig ledsen över att det hela gick åt skogen innan det ens hann börja...
Är nog bäst jag kryper ner bland kuddar och täcken och tittar på film nu, känner att jag inte riktigt kan tänka...
Söndag kväll...
Nu sitter jag i telefon med pojken ifråga också, härligt! Och så skickar han över lite bilder på sig själv och andra. (Helt rumsrena om du nu trodde något annat.) Så just nu känns livet faktiskt ganska bra... Får se hur länge det varar. Men just nu njuter jag bara. :)
