~fairytale gone bad~

Nu så börjar det bli juligt här hemma. Vi var och högg, fast egentligen sågade vi, en gran igår. Var lite rädd för att vi skulle ha olika uppfattning om vad som är en fin gran, men inte. Vi var riktigt överens. Vi blev så nöjda att vi bestämde oss för att granen skulle in redan idag istället för att vänta till måndag som planerat.

Så nu står vår stora fina gran och lyser så mysigt och lite här och där finns det tomtat och liknanade i lägenheten.

Egentligen hade vi tänkt mysa med lite glögg här hemma ikväll, men sen kom hans bästa vän och stal honom. Fast med tanke på att jag tycker bra om vännen och litar på dem båda så känns det inte så jobbigt. Kan ju mysa lite själv. E fick dock lova att vara hemma runt 12-tiden och i skapligt skick, vi ska nämligen hem till min mor och fira lite jul imorn.

Jag har lite funderingar kring att börja spela om mitt älskade Eternal Sonata ikväll. Jag sträckspelade det tidigare i höstas, men jag har en hel del achievments kvar att ta. Slutet gjorde mig något irriterad så jag har inte startat det sedan dess, men nu börjar det suga lite... Fast efter som jag vet att min sötnos kommer få Call of Duty 5 imorn så lär jag ju inte komma intill på x-boxet på ett tag sen. Jag hoppas han blir lite överraskad iallafall. Han har gått och fingrat och kollat på spelet ett bra tag nu, men eftersom han köpte uppföljaren till både gears of wars och farcry så har jag sagt att det får vara nog ett tag nu.

Naja, under tiden jag tittar lite på vår unge Harry Potter så ska jag väl bestämma mig för om jag ska spela lite sen eller fortsätta läsa min bok. Lite glögg får det nog lov att bli iallafall. :)

Länge sedan sist nu, väldigt länge sedan, och en hel del har hunnit ändras. Semestern blev lyckad, vi hann med några vänder till skåne, en tur till danmark och besökte ett bröllop i tyskland där jag fångade brudbuketten. ;) Efter våra 3 veckor ledigt var det dags att jobba en vecka, eller var det två? Sedan bar det av ner till Ystad för att hämta vår nya bil, en fin audi A4 avant -05. För att sen åka hem och packa ihop vårt bohag för den 15 augusti flyttade vi till vår nya lägenhet. Vi lyckades hitta en mycket fortare än vi trott och vi trivs. Städningen av de båda gamla lägenheterna dröjde... tills in i det sista. Inget roligt.

Ungefär samtidigt som vi började komma iordning här hemma började vi förstå att orderstocken gick neråt mycket snabbare än normalt. Bilköpet tärde lite på våra besparingar så vi fick vänta med att köpa ny säng och annat vi ville ha. Hatthylla samt hylla till badrummet var dock ett måste, vilket inhandlades på Ikea i Linköping efter en heldag på Kolmården samt Tropikariet. :)

Iallafall, min käre chef fick det att låta som om jag skulle få vara kvar flertalet gånger då jag uttryckte min oro. Men i och med att vi skulle gå ner från 4-skift till 3-skift i oktober räknade jag med att några skulle få gå. Sista veckan i september lånades jag och E ut till ett annat företag i koncernen, på tisdagen dök chefen samt en från lönekontoret upp och ville prata med mig. Jag hade en månad kvar att jobba. Jag grät ett antal dagar. En vecka senare fick vi reda på att 55 personer skulle varslas. I det läget hade ca 200 personer varslats i närområdet, sedan dess har det bara ökat.

Eftersom chefen på företaget vi var utlånade till var min förra skiftledare kom vi överns om att jag och E skulle vara kvar där tiden jag hade kvar. Vilket jag inte ångrar, vi kom att trivas bra båda två. Vi livade väl upp det en del, lite mer bus än i vanliga fall. :) Som flest var vi 6 personer som var utlånade, nu är det bara E kvar.

Sedan den 1 november har jag gått här hemma. Tråkigt, jag sover fram till 11-tiden, sen följer 2 avsnitt av Hem till gården samt frukost, sedan väntar jag bara på att E ska komma hem lite efter kl 16. Vi var dock bortresta andra veckan i november, jag fick följa med E upp till Härnösand där vi hälsade på hans bästa vän och dennes flickvän. Riktigt trevligt! Jag avslutade veckan med att möta upp tjejerna i Lkpg och ta en tur till HG. För första gången kom jag en trappa upp, annars har jag alltid suttit nere och druckit öl.

Att vara arbetslös passar mig inte, men det finns så gott som inga jobb för mig att söka, att skriva personliga ansökningsbrev ger mig ångest. Jag hatar det! Jag hatar att jag åter knappt kommer ha pengar till räkningarna, att jag inte kommer ha rätt till någon semester osv... Nu är jag åtminstone med på vikatielistan för förskolan(dagiset) och i onsdags fick jag hoppa in hela dagen. Det var riktigt kul.:) Har fått 3 timmar på tisdag igen.

Naja, det räcker väl för den här gången. Får se om jag kanske kan komma igång med skrivandet igen. För tid till det har jag ju...

Återigen snart en månad sedan jag skrev. Tiden bara flyter på. Min lägenhet är nu uppsagd, bokhyllan nerplockad och samtliga kläder (som jag valde att behålla) har nu flyttat hem till E. Målet är en ny större och gemensam lägenhet, denna kommer ju alltid vara hans.

Gårdagen tillbringades annars med en tur till A6 och IKEA, en del inhandlades och vi tittade på säng, bokhylla osv. Det blir dock inte att vi köper ngt innan vi fått en ny lägenhet, förutom möjligtvis säng men då måste hans gamla ut först.

Två veckor kvar till semester och det är två veckor på samma skift. :) Redan nästa helg tar vi dock en tur till Göteborg där bus med kusiner, Liseberg och Narnia: Prins Caspian väntar. Hoppas bara jag slipper bli sjuk denna gång.

Nä, nu ska jag nog återgå till att plocka om saker här. Hoppas att E inte kommer ångra att han lämnade mig ensam hemma.

Jag borde sova nu. Jag borde ha satt på Narnia med en gång och krypt ner under täcket. Varför är jag så förbannat dum att jag inte gör det? Varför bestämmer jag mig för att gå igenom högen med skivor utan text för att se om jag hittar någon annan bra film där? Istället hittar jag skivor med foton. Foton jag mår bättre av att inte se. Exempelvis väldigt många på e´s ex. Har jag nämnt att han inte alls har samma behov av att ta kort på mig? Sen på en hel del urringningar från fester och liknanade. Kanske har jag nämnt att jag själv har typ inga bröst alls? Att jag är en förtorkad liten äcklig boklus som inte borde få finnas? Liknande tankar rusar nu runt i huvudet.

VARFÖR I HELVETE ÄR HAN TILLSAMMANS MED MIG?!

För mig finns ingen logiskt förklaring. Allt måste vara ett misstag, ett elakt skämt.

Lycka till att somna nu. Hur mycket hjälper det att det nu är Narnia som rullar på tv.n? Knappast det jag ser när jag blundar. Föga kan den dränka ljudet från mina tankar.

Så småningom somnar jag alltid. Kan gå fort, kan ta timmar. I vilket fall mår jag inte så toppen just nu.

Borde kanske fortsatt spela hela natten. Försökt hålla stånd mot tankar.

Jag kan faktiskt inte ens se någon mening med varför jag lever. Krasst? Kanske. Trött är jag på att må såhär iallafall.

Men jag skulle ändå inte våga? orka? göra något åt det.

Tror jag har betydligt mer oro och ilska inom mig än jag vill erkänna.

Jag vet att jag kanske inte riktigt tänker som alla andra, eller så gör jag det. Under vistelsen i Uppsala dök det upp en disskusion om självmord. Ingen av dem kunde förstå hur, varför. Inte heller varför man i vissa fall skadar sig själv. Enligt dem handlade det väl mest om att få uppmärksamhet. Jag höll mig tyst.

Att jag är öppen med att jag i vissa fall inte känner något val är för att jag vet att nästintill ingen läser, allra minst någon som känner mig. Godingen såg och förstod själv. Hans sambo har sina egna svårigheter. Att jag berättar exempelvis för e har att göra med att jag vill att han ska vara förberedd om den dagen kommer då jag inte klarar av att hantera mig själv och mina känslor.

Det låter kanske konstigt att jag kan känna mig nere samtidigt som jag är nykär, att jag kan känna mig tom och ensam samtidigt som någon som betyder otroligt mycket för mig håller om mig. Jag kan inte förklara hur eller varför, det bara är så. Vissa dagar är bättre eller sämre än andra. Det kan gå veckor då allt känns bra och så vänder det i en handvändning.

Måste sova, men somnar inte. Jag äcklas av mig själv. Över varenda del av min kropp, över den jag är. Jag känner hur magen väller över, hur de oformliga låren breder ut sig. Munnen gör ont. En molande värk. Det gör ont att öppna munnen och det gör ont att svälja.

Sen känner jag att, nej, jag får inte sjunka ner igen. Inte ner i den apati jag till stor del befann mig i förra våren. Den av mina vänner som känt mig längst tittade på mig då och sa att jag var tvungen att söka hjälp snart, innan det var försent. Även om jag hade m kände jag att jag inte hade något kvar att leva för. Jag ville inte mer. Lite av de känslorna är på väg tillbaka. Vill inte! Måste lära mig leva som alla andra. Sluta hata mig själv, den jag är, det jag gjort. Det finns ju uppenbarligen de som tycker att jag är värd något, då måste jag väl också kunna tycka det?

Jag förstår varför m inte orkade längre. Han förstod aldrig. Han ville bara att jag skulle må bra.

Skriver för första gången ett inlägg hemma hos a medan han är hemma. Han sitter vid sin dator ett tag nu och jag vid min i soffan.

Vi låg och pratade en del igår/inatt igen. Han berättade lite om hur han har haft det tidigare och så. Till stor del berodde det på att jag inte kunde sova. Kände mig ledsen, armarna kliade (det vill säga, jag kände ett slags sug efter att riva eller liknande, det hjälper mig att slappna av på något sätt. Vet att det är sjukt men det är så det är att vara jag ibland. Fick ont i bröstet med. Det började med att det kändes som om jag hade ont i hjärtat, men sen sprider det sig över bröstet.

Tror inte det är någon fara utan bara att kroppen reagerar på hur jag känner mig. Att jag tänker för mycket och så vidare. Till slut lyckades jag slappna av en del, mycket var a´s förtjänst.

Men idag har inte varit något vidare heller. Sov länge. Har ju så otroligt svårt att ta mig upp ur sängen. Kommer upp lagom till att a kommer hem på lunchen. På eftermiddagen gick jag och hälsade på min vän (a´s ex) på hennes jobb. Kände för det och vi har inte pratat så mycket på senare tid. Tydligen hade a ringt även till henne i fredags när han var full. Två gånger, andra gången han ringde kom han inte ihåg att han ringt en gång tidigare....

Hon sa att han brukar ha problem med alkoholen. Att har han en gång börjat så har han svårt att hålla det på en lugn nivå utan brukar bli riktigt full. Han har ju lovat att det aldrig kommer att hända igen, men jag tror inte på honom... Men han ska få en chans till...

I vilket fall så har jag under nästan hela dagen gått omkring och kännt det som om jag har panik. Som om jag har hjärtklappning, svårt att andas normalt. Det är riktigt jobbigt. Vet inte alls vad jag ska göra för att få ett slut på det.

På torsdag ska a och hans ex (min vän) in till BUP med dottern. Fasar för hur det kommer att gå. Känner mig fången mellan de båda. Ingen av dem vill erkänna att någon av dem gör något fel, båda skyller på den andra. Men enligt mig gör båda fel. Båda gör dottern illa utan att mena det. Hur ska jag kunna säga det till dem när ingen av dem kan ta kritik utan gör sitt bästa för att skylla ifrån sig?

Känner att jag inte orkar med detta. Jag är själv ett skilsmässobarn, jag har haft mitt egna, jag orkar inte med att hamna mitt emellan dessa båda också. Jag har nog med mitt.

Den annalkande julen gör också att jag känner mig stressad. Har inte pratat med min faster sedan september, och då kändes det allt annat än bra. Vet inte om de kommer hem, om jag ska träffa dem eller något. Likadant med farmor, fast det känns inte lika jobbigt. Sen är det pappa. Vill inte träffa honom, vill inte prata med honom fast samtidigt så känns det otroligt tråkigt.

I år blir julen verkligen udda, ingen m och hans familj, ingen pappa och faster och farmor vet jag inte om jag kommer eller vill träffa. En halvsyster som ska klämma in en någonstans... En julafton hemma hos mor med en bulimiker samt att jag inte vet var jag kommer att eller vill spendera julaftonskvällen. (Konstigt ord det blev)

Nä, just nu känns det jobbigt. Panik i bröstet, det är den känslan som kan leda till att jag ristar in rutmönster på mina armar. När jag inte vet hur jag ska hantera den. Vill inte görs något sådant nu, i så fall blir det att försöka hitta långärmade tröjer att ha på sig under julen. Vill inte det.

A ringde redan runt 18.30 i fredags när jag var på jobbet, full som satan och härjade. Det enda jag ville var att bli lämnad i fred. Han ringde sedan flertalet gånger då jag vägrade svara. Messade en massa och undrade vad han gjort. Svarade igen när han ringde vid 21:30. Han hävdade att han var nykter. Lögnare!

Har nu fått 5 ord i min "define me-låda" på facebook: disskutionskåt, flirtig, omtänksam, söt och ärlig. Stämmer bra, men vet inte om det är positivt.

Snart jul, flertalet julklappar kvar - tomt konto med vissa mystiska uttag.

Fick igår reda på att jag och den extremt tafatte anders är de enda som inte fått fast. Känns riktigt bra, INTE! Även de som började efter mig har fått fast. Är jag så värdelös?

Tänker jag m, tänker jag älskar.

Saker och ting känns inte så uppåt just nu. M spökar. Kanske är han den enda för mig... Fast det fungerar ju inte när vi är ihop. Jag tror inte att jag klarar av att komma tillbaka till tranås, till hans liv. Fast samtidigt så saknar jag allt vi hade tillsammans. Jag skickar ett julkort till hans föräldrar och ett till hans morföräldrar iår. Vet inte om det är ok eller inte. Mamma hade talat in ett meddelande förra veckan om att hon skickar ett till m. Var på väg in till stan när jag fick det, började gråta hejdlöst.

Vad betyder allt?

Jag tycker om a, men jag är inte blint förälskad. Men det var jag inte i m heller till  att börja med. Men allt har gått så fort här, varit så intensivt. Så när jag nu väl försöker slå i bromsen känns det som om a får panik. Bara för att jag inte pratar konstant så undrar han hela tiden vad som är fel. Efter hur det blev i fredags så har han verkligen varit nervös. Han tycker inte om att jag vill hitta på saker på egen hand eller vill vara själv. Det hela känns sådär och jag, jag vet inte riktigt. Förra tisdagen blev verkligen för mycket. När han fixade msn till mobilen bara för att kunna prata med mig även hela tiden även på jobbet när jag hade dragit mig tillbaka till min lilla håla för att få vara ensam.

Sen i fredags gjorde han verkligen bort sig, jag har ju flertalet gånger berättat hur jag känner angående alkohol. Jag dricker själv, men måttligt numer. Jag är 24, han är 31 och tycker att det är en god idé att förfesta kl 13 en fredag innan man ska på julbord! Vet dessutom inte hur många gånger han sa att han knappt skulle dricka. Samma sak säger han angående julafton. Jag litar inte på honom. Han säger att han inte kan ljuga, han ljuger. Eller så är han inte medveten om att det han säger inte är sant. Vet inte om jag orkar med det.

Det mesta känns jobbigt just nu. Känner inte någon som helst julstämmning. Tvärtom. Känner inte för något. I vanliga fall så brukade jag julpyssla och städa hemma hos m så här års. Tycka att det var mysigt och trevligt. Just nu känner jag ingenting. Känner inte för att hjälpa till att julpyssla här hos a. Även om jag själv pratat om gran känner jag inte för att följa med och söka ut en eller att senare klä den.

Suck, känner faktiskt för att tillbringa lite tid hemma hos mamma i jul, men utan hennes sambos alla barn. Och de kommer ju att vara där. Så då känner jag för att krypa upp i min säng/soffa och tycka synd om mig själv. Inte för att fira jul med en ny familj. Speciellt inte om alkohol kommer vara inblandat. Själva julafton ska enligt mig vara alkoholfri. Däremot så är juldagen vanligen vikt för utgång. Men iår blir det inte i Tranås för min del. Ev blir det här i åseda. Sa till a att jag funderade på utgång då med hans ex. Tror inte han gillar det. Skulle inte förvåna mig om han ser till så att hans mamma tar dottern så han kan följa med. Känner inte för det.

Känner mig verkligen tjurig just nu. Inte alls på humör. Suck!

A kommer när som helst nu, så det är bäst att stänga ner. Vill bara hem till min egen lägenhet, men jag skulle bara såra a om jag åkte. Men jag kommer att se till att vara lite själv även denna vecka.

Jag är en sådan person som andra älskar att hata eller hatar att älska.

Kanske inte gäller för riktigt alla, men många.

I trean av gymnasiet fick jag reda på att två tjejer som jag gick med i ettan hade pratat om att bilda en pakt á la robinson. Till och med pratat om att de ville att jag skulle dö.

Helgen gick fort, på gott och ont. Känner att jag inte bryr mig så mycket. Jag känner mig bara helt tom, och trött. Lite ledsen med tror jag. Måste sätta igång med skolarbetet nu. Har ignorerat det alldeles för länge nu. Men jag orkar ju som sagt inte ens ha dåligt samvete. 

Det är mycket känslor som rusar runt i mig, mycket gäller m. Lite även d och så han som tog sig loss och flyttade till new zeeland. Måste komma ihåg att sista ansökningsdag är på måndag med. Men jag vet ju inte ens om jag vill plugga.

Känner mig helt utmattat och vill bara lägga mig ner och... försvinna eller något. Men jag är ju den som ska vara stark och klara allt. Så ska försöka göra en kraftansträngning och sätt mig och skriva.

Är det tillåtet att sakna någon som man inte träffat på flera år? Som man själv till stor del bär skulden till att kontakten förlorades? Jag saknar iaf ngn just nu, jag saknar den närheten vi hade till varandra... Jag saknar det mesta, förutom hans överbeskyddande sätt vad gällde mig och andra killar. Tror ju att han var intresserad av mig, åtminstone lite. Varför gav jag inte honom en chans? Varför längtar jag helst plötsligt som en tok efter honom?

Har ju tänkt på honom en del under åren, jag brukar tänka mycket på människor som på något sätt berört mig. Kanske är det för att jag hittade honom på facebook. Han är nere i nz sedan några år. Kanske är det för att jag nu fått "höra" några ord av honom och se bilder på honom som gör att jag saknar honom....

Ibland undrar jag om jag egentligen inte är en alltigenom elak människa, egoistisk, precis som min far. Men jag vet inte, de flesta beskriver mig som omtänksam och snäll, men med ganska mycket humör om man säger så...

Undrar när jag kommer komma ur denna svacka...

Lugnat ner mig lite nu. Men livet känns fortfarande... Allt annat än bra. Har en känsla av att jag verkligen kommer att få jobba med impulskontroller när jag ska försöka slappna av och sova. Vill helst låta armen läka ifred, men just nu känns det väldigt lockande....

Positivt tänkande är långt ifrån lätt när man inte mår så bra inombords.

Jag svarar i princip aldrig på dolt nummer, just av den anledningen att det kan vara min far eller någon annan jag inte vill prata med. Men av någon jävla anledning bestämde jag mig för att vara "modig" och svara när det ringde från dolt nummer ikväll. Ett STORT misstag!

Självklart var det far. Han ringde för att säga grattis. Nästan en vecka för sent, men ändå en förbättring mot vissa andra år. Grejen är att jag verkligen inte vill prata med honom, vill inte ha honom i andra änden där och låta så........ Som om det är synd om honom eller att .... Vet inte hur jag ska förklara, men ett vet jag: han är INTE sig själv. Vet inte om han är onykter eller om han börjat ta något eller vad det är med honom, men något är fel.

Han säger att han tänkt ringa i onsdags men att han sen glömde det, sen att han tänkt ringa i torsdags men glömt det med. OCH? Han brukar ju glömma bort att jag fyller år. Sen säger han att jag gärna får höra av mig jag med.

Mitt hjärta börjar slå i 200 när jag hör att det är han som ringer. Redan innan han sa något förstod jag av tystnaden att det var han. Jag vet inte vad jag ska säga, vet inte vad jag ska göra... Jag vill verkligen inte ha någon kontakt med honom!

Jag säger att jag inte vet om jag verkligen vill prata med honom för jag tycker inte att det är ok det de håller på med. Han undrar vad. Att mordhota folk och det med min styvbror och så...

"Vaddå jag har inte gjort något" får man till svar. Jo, men det vet jag ju att du har. "Ja, men jag har inte sagt något till (farbror) om du tror det." Nej, det vet jag att han inte har, mordhotet lämnades istället till faster. DET SPELAR INGEN ROLL ETT MORDHOT ÄR ETT MORDHOT! Det är ju inte heller den enda du hotat, sa jag också. Men det fick jag inget direkt svar på. Eftersom jag vet att det är lönlöst att försöka prata med honom och eftersom jag själv blir så upprörd sa jag till slut bara hej då och la på. Det var tyst i luren innan dess och jag hörde inget när jag sa det heller.

Det enda positiva är att jag inte hörde styvmor i bakgrunden. Samt att farmor och faster inte verkar ha diskuterat mig med honom på den sista tiden eftersom han inte visste om att det var slut med m.

Vet inte vad jag skulle gjort om jag hade varit själv när jag svarade. Som tur var, var jag hos den blivande mamman och skulle precis gå ut med hunden. Jag blir så fruktansvärt upprörd, jag skakar i hela kroppen och vet inte vad jag ska ta mig till, om jag ska gråta eller skrika eller kasta saker omkring mig. Men som tur var fanns den blivande mamman där och kunde lyssna lite på mig. Men jag vill ju helst inte tynga henne med en massa så nära förlossningen och när hon faktiskt är lycklig. Hennes lycka hjälper mig faktiskt att koppla bort far ett tag. Är glad för hennes skull. När som helst kommer den lilla fian ut och hon är dessutom nyförälskad. :) Och jag gläds med henne!

Jag har nu även talat med farbror och uppdaterad honom om det senaste. Funderar på om jag egentligen även borde kontakta pappas ex (den andra som blivit hotat till livet av honom). Men jag tror jag låter bli det just nu. För nu måste jag verkligen försöka ta tag i skolarbetet. Frågan är om jag kan lugna ner mig tillräckligt mycket för det, kanske sätter på en film (Stolthet & Fördom ännu en gång kanske) och syr lite istället. Måste koncentrera mig på något för att inte bli tokig.

Tänka positivt blev jag tillsagd att göra idag och koppla bort det som får mig att må dåligt. Lovar att försöka, men vet inte om jag kommer lyckas....

Kuratorn frågade om jag hade ångest eller så, svarade att jag inte riktigt visste hur ångest ska kännas. Då menade hon på att jag i så fall inte hade det. Ville kontra med att jag vanligen känner ren skär panik och inte vet vart jag ska ta vägen. Så här går det då, eller kan iaf:



Inte särsklit djupt, men det är som sagt smärtan jag vill åt, inte blodet. Så är det ångest eller?

Första mötet med kuratorn avklarat. Hon var trevligare och mer sympatisk än jag trodde. Det gick ganska bra att prata med henne också. Fast jag sa väl inte direkt allt. Inte de mer självdestruktiva delarna. Som hur min arm ser ut just nu eller hur jag låter, eller åtminstone tidigare lät pojkar göra ungefär vad de ville med min kropp när jag fått i mig lite. Tror nog att jag efter förhållandet med m kan se efter mig själv lite bättre vad gäller det. Å andra sidan skadar jag mig själv mer och slår mer på mig själv mentalt.

Hon säger att jag ska stoppa sådana tankar och tänka mer positiva saker om mig själv. Det är inte så lätt när man känner sig så värdelös. Hon sa också att jag ska sluta tänka på aborten (var länge sedan jag gjorde den), på mina föräldrar, eller då främst pappa, samt att jag känner att jag inte tagit hand om min bror tillräckligt väl...

Vet att jag blandar tempus, men det är min blogg och mina tankar... Mina tankar följer inga grammatiska regler, tro mig!

Vad gäller framtiden tyckte hon att jag borde träffa en studievägledare för att se om jag kan knyta ihop säcken på något vis. Att jag borde komma ut och träffa pojkar var en annan sak, fast inga strulpellar. :) Men när det gäller den delen ska jag nog ta det lite lugnt, se till så att såren i hjärtat läker lite bättre först. Och för att få ett förhållande att fungera måste jag nog lära mig att lita lite mer på människor samt tycka om mig själv lite mer.

När jag skriver att jag inte litar på någon menar jag väl som så at jag har väldigt lätt (kanske för lätt) att tro gott om folk, men någonstans inom mig har jag ändå som en liten skyddande vägg. När det väl kommer till kritan vill jag gärna tro gott om allt och alla, men jag vet inte om jag gör det och jag förväntar mig nästan att bli sviken...

Nåja, ska dricka min varma o´boy som jag gjort nu och titta på min "älskade" serie Emmerdale.

Idag har varit jobbig. Riktigt jobbig bitvis. Jag blir så fruktansvärt förbannad på mig själv. Jag får panik och ångest. När jag blir sådan blir jag nästintill apatisk med jämna mellanrum. Jag får svårt att genomföra de lättaste momenten, jag vill bara ta och kasta allt omkring mig och sen sjunka ner och somna för alltid.

Jag blir så arg på mig själv för att jag låter folk påverka mig så lätt. Att jag har ett så stort behov av att känna mig uppskattad. Jag har varit ledsen också, tårarna har varit nära till hands flera gånger.

De har väl märkt av att jag inte har varit på topp. En del av dem vet delvis varför. En av dem nästan allt nu efter att jag pratade lite med honom efter jobbet.

Men ingen av dem vet vilken panik som fyller mig, hur jag verkligen får anstränga mig för att verka någorlunda normal. För att inte skrika rätt ut och slå vilt på mig själv. Nej, istället går jag lungt in på toaletten och rispar upp ett schackbräde på min ena underarm med "mattkniven" som numera är så slö  att det bara går hål på skinnet helt på vissa ställen. Resten blir rött och svider. Smärtan är skön, den får mig att stå ut med det jag känner inombords. Men eftersom jag inte vill att de andra ska se det får jag ha munkjackan på mig resten av kvällen, trots att jag blir varm och se till att ärmen inte glider upp så att de ska få syn på märkena.

Jag tillhör inte dem som skär sig, jag är ute efter smärtan, inte blod. Jag vill helst undvika ärr så långt som möjligt. Men det händer att jag biter mig på händerna eller armarna, att jag slår mig själv eller att jag rispar mig... Vet egentligen inte hur länge jag gjort liknande saker. När jag var runt 14-15 lyckades jag brännmärka in mönster på mig själv. Jag minns inte ens att det gjorde allför ont. Vissa små märken syns än idag. Men när jag försökt mig på liknande saker numera bränns det så mycket att jag inte klarar av det. Vill helst inte tänka på vilket mentalt tillstånd jag därmed måste ha varit i då. Jag vet däremot att de gånger jag gör mig själv illa har ökat rätt så drastiskt åtminstone det senaste halvåret. Tankarna på självmord mer återkommande och ihärdig också.

Samtidigt kan jag vara en väldigt glad och sprallig tjej. Men det som saknas mig är till stor del framtidstro och inte minst en bra självkänsla.

De flesta säger att jag är för hård mot mig själv, att jag underskattar mig själv. Förmodligen har de rätt. Men när jag ser mig själv i spegeln blir jag mestadels äcklad. Jag tycker inte om mig själv, inte underligt att ingen annan då kan tycka om mig...