Väntar
Skickade ganska snart iväg ett mess till e. "Förlåt för att jag reagerade så. Känns bara så opersonligt när vi skriver. Du känns så kort i tonen. Jag saknar dig. Jag älskar dig. Men det känns som om ngt bara blir fel när vi skriver. Känns som om du stör dig på mig massor. Kan vi kanske höras senare? Pussar"
Jag har inte fått något svar och jag tänker inte höra av mig mer. Men det står fortfarande "älskar dig" i meddelandefältet på msn, trots att han ändrat orten. Just nu känner jag mig dock varken älskad eller älskvärd.
Har försökt vila lite till eftersom jag tänkte jobba ikväll, men jag ger upp nu. Får väl försöka få i mig lite "frukost" och duscha för jag iväg och fika sen, och även kolla läget i min lägenhet. Kanske är det där jag borde vara nu.
Vet att jag inte ska se svart på allt, men det känns verkligen som om jag förstör det här förhållandet med. Precis som med m. Jag är en hemsk människa.
Är väl bara att vänta och se om han hör av sig. Om inte annat ska jag ju hämta honom på flygplatsen på fredag.
Jag har inte fått något svar och jag tänker inte höra av mig mer. Men det står fortfarande "älskar dig" i meddelandefältet på msn, trots att han ändrat orten. Just nu känner jag mig dock varken älskad eller älskvärd.
Har försökt vila lite till eftersom jag tänkte jobba ikväll, men jag ger upp nu. Får väl försöka få i mig lite "frukost" och duscha för jag iväg och fika sen, och även kolla läget i min lägenhet. Kanske är det där jag borde vara nu.
Vet att jag inte ska se svart på allt, men det känns verkligen som om jag förstör det här förhållandet med. Precis som med m. Jag är en hemsk människa.
Är väl bara att vänta och se om han hör av sig. Om inte annat ska jag ju hämta honom på flygplatsen på fredag.
Bra jobbat!
Så, nu har jag väl lyckats göra mig osams med e. En av farorna med att typ bara höras via sms och msn. Skrev inatt att jag nog kunde få svårt att sova iaf men hoppades att han kunde sova bättre. Skrev sen bara natti, natti. Ingen puss eller något.
Nu på förmiddagen messade jag honom om att han gärna fick skriva och berätta hur jag skulle göra för att få igång det trådlösa nätverket igen när han vaknat, puss. Det gjorde han, bara det. Sen frågade han om jag sovit. Jag svarade och ställde motfråga. Korta frågor som man ställer till en bekant. Sen frågade jag om jag väckte honom. Eftersom jag inte fick något svar frågade jag om han var sur. Tillbaka fick jag att han vaknade på morgonen precis om vanliga människor gör. Fick sen också att han bara svarade på en dum fråga.
Vet inte riktigt vad jag skrev sen, men det var något om att allt jag skrev då var dumt eftersom jag bara fick korta svar. Tror det var då jag skrev att det nog var lika bra att jag stängde ner msn. Skrev även att jag älskar honom i alla fall! Pussar i massor. Tillbaka fick jag: seriöst.
Svaret jag skickade var något i stil med, ja, seriöst eftersom det inte alls känns som om han skriver till någon han älskar. men att han kanske vaknat på fel sida och det hade väl kanske jag med gjort. Sen stängde jag ner.
Jag mår piss. Saknar honom som en tok, och ändå måste jag förstöra den kontakten vi har.
Ringa honom vågar jag inte eftersom han inte gillar att prata i telefon. Åtminstone inte med mig.
Hur dum i huvudet är jag på en skala? Rätt så mycket skulle jag tippa på.
Nu på förmiddagen messade jag honom om att han gärna fick skriva och berätta hur jag skulle göra för att få igång det trådlösa nätverket igen när han vaknat, puss. Det gjorde han, bara det. Sen frågade han om jag sovit. Jag svarade och ställde motfråga. Korta frågor som man ställer till en bekant. Sen frågade jag om jag väckte honom. Eftersom jag inte fick något svar frågade jag om han var sur. Tillbaka fick jag att han vaknade på morgonen precis om vanliga människor gör. Fick sen också att han bara svarade på en dum fråga.
Vet inte riktigt vad jag skrev sen, men det var något om att allt jag skrev då var dumt eftersom jag bara fick korta svar. Tror det var då jag skrev att det nog var lika bra att jag stängde ner msn. Skrev även att jag älskar honom i alla fall! Pussar i massor. Tillbaka fick jag: seriöst.
Svaret jag skickade var något i stil med, ja, seriöst eftersom det inte alls känns som om han skriver till någon han älskar. men att han kanske vaknat på fel sida och det hade väl kanske jag med gjort. Sen stängde jag ner.
Jag mår piss. Saknar honom som en tok, och ändå måste jag förstöra den kontakten vi har.
Ringa honom vågar jag inte eftersom han inte gillar att prata i telefon. Åtminstone inte med mig.
Hur dum i huvudet är jag på en skala? Rätt så mycket skulle jag tippa på.
Update
Nu är det torsdag och veckann lämnar sig sitt slut. Förra helgen var fruktansvärd, men nu känns det bättre.
Jag kan inte logiskt förklara varför jag reagerade som jag gjorde, jag mådde bara fruktansvärt dåligt över det hela. Att jag mådde dåligt ledde till att E mådde dåligt. I måndags messade jag till honom att jag ville att han skulle komma hem, vilket han gjorde så fort han kunde. Hela han skakade. När vi kramades kände jag verkligen hur hela han skakade.
Han är nog den som gråtit mest faktiskt.
Jag är inte glad över att jag fick honom att må dåligt med. Men det visade att han verkligen är rädd för att förlora mig.
Vi pratade igenom en del när han kom i måndags. Det var otroligt skönt att han kom hem, hade jag fått gå här hemma och vänta några timmar hade jag varit i upplösningstillstånd när han väl kom hem.
Han har lovat att inte titta mer och han har bett om ursäkt. Han säger att det var han som var dum och att han aldrig hade gjort det om han förstått hur illa han gjorde mig.
Jag kan inte säga att jag släppt allt. Jag undrar fortfarande lite smått varför han är ihop med mig om det är så pass mulliga/tjocka tjejer han tänder på. Fast å andra sidan tänder han ju uppenbarligen på mig... Men lite ont i magen gör det allt. Och även om han lovat att sluta titta kommer det nog ta ett tag innan jag slutar undra vad han gör här hemma när jag jobbar.
Jag har i samband med det här letat igenom det mesta på hans dator. Tittat på korten på hans ex. För på henne tog han uppenbarligen en del, trots att de bara var ihop ett halvår. Hittade bl.a. kort på hennes bröst (med bh förvisso, han har ju mer "vågade" bilder på mig, men de har jag ju skickat till honom). Det känns inte bra. När jag kommenterade det sa han att han kan ta bort alla kort om jag vill det. Det är inte det jag vill, men kanske vissa på henne iaf. Fast han har ännu inte raderat några.
Han säger att jag är den bästa han haft på alla sätt. Att han aldrig var riktigt kär i sitt ex. Ändå undrar jag hur han kan tycka om en sådan som jag. Jag som inte är något att ha.
Jag kämpar med tankar, men jag vill verkligen inte förlora honom. Så jag försöker.... Jag försöker tänka att han nog trots allt älskar mig. Jag måste försöka lita på honom. Annars kommer jag aldrig få något att fungera.
Det är en av alla rädslor jag har, att jag aldrig kommer kunna få ett förhållande att fungera. För jag vill ha ett riktigt liv, att vi ska flytta ihop i en ny, gemensam lägenhet, att vi någon gång i framtiden förlovar oss och så även barn.
För innan detta hände hade vi på allvar börjat prata om att flytta ihop. Pratat om potentiella lägenheter osv. En som jag tyckte lät bra har vi nog med säkerhet gått miste om. Så vi får nog vänta på att ett par bekanta flyttar till hus.
Ja, ja... Nu så är det snart helg och e ska jobba. Önskar att jag gått ett annat skift och att jag inte varit sjuk för då hade jag passat på att jobba övertid. Istället är planen att ta en tur till farbror och kusinerna imorn, umgås med e på lördag och sön vet jag inte. E åker nämligen bort hela nästa vecka.
Detta faktum att vi sällan träffas och när vi väl träffas är vi trötta sliter en hel del på oss. Det i samband med att jag inte mått dåligt (ångest, el liknande) har gått ut över sexlivet, och det mår ingen av oss bra av. Tror att vi båda behöver en hel del närhet och även sex.
Men nu när vi förhoppningsvis tagit oss igenom det här någorlunda kanske vi kan bli lite tryggare i vårt förhållande med. Vi vet att vi kan prata, att vi kan klara kriser även om det är riktigt jävla jobbigt.
Andra nyheter denna vecka är att jag blev kallad upp till logistikavdelningen. Jag har sökt en tjänst dit och ett stort framsteg är att jag åtminstone fick komma dit. Jag tror inte jag får det, men jag hoppas. Och jag tror det skulle vara bra för mitt förhållande med e. De sa till mig att jag skulle sälja mig själv, något jag är värdelös på.
Annars så gick jag hem från jobbet idag. Jag har från och till haft en hosta under ca 5 veckor, förra helgen blev den värre. De senaste dagarna har det dock gått så långt att jag har hostat så jag spytt. Detta leder till att energinivån är låg. Så idag ringde jag slutligen vårdcentralen, självklart ville de inte ta emot mig. Utan hon rekommenderade att jag köpte hostmedicin och att jag vilade. Hon kommenterade att det lät som om jag jobbade på industri och tyckte väl att jag skulle gå hem. Så efter att ha hostat så jag spydde även på jobbet, och i samband med att det brann i ett elskåp gick jag hem. Tråkigt att ännu en gång inte få ut en full månadslön. Men jag måste bli frisk någon jävla gång. Hoppas jag får behålla det sista jag åt idag... Men jag är tveksam...
Jag kan inte logiskt förklara varför jag reagerade som jag gjorde, jag mådde bara fruktansvärt dåligt över det hela. Att jag mådde dåligt ledde till att E mådde dåligt. I måndags messade jag till honom att jag ville att han skulle komma hem, vilket han gjorde så fort han kunde. Hela han skakade. När vi kramades kände jag verkligen hur hela han skakade.
Han är nog den som gråtit mest faktiskt.
Jag är inte glad över att jag fick honom att må dåligt med. Men det visade att han verkligen är rädd för att förlora mig.
Vi pratade igenom en del när han kom i måndags. Det var otroligt skönt att han kom hem, hade jag fått gå här hemma och vänta några timmar hade jag varit i upplösningstillstånd när han väl kom hem.
Han har lovat att inte titta mer och han har bett om ursäkt. Han säger att det var han som var dum och att han aldrig hade gjort det om han förstått hur illa han gjorde mig.
Jag kan inte säga att jag släppt allt. Jag undrar fortfarande lite smått varför han är ihop med mig om det är så pass mulliga/tjocka tjejer han tänder på. Fast å andra sidan tänder han ju uppenbarligen på mig... Men lite ont i magen gör det allt. Och även om han lovat att sluta titta kommer det nog ta ett tag innan jag slutar undra vad han gör här hemma när jag jobbar.
Jag har i samband med det här letat igenom det mesta på hans dator. Tittat på korten på hans ex. För på henne tog han uppenbarligen en del, trots att de bara var ihop ett halvår. Hittade bl.a. kort på hennes bröst (med bh förvisso, han har ju mer "vågade" bilder på mig, men de har jag ju skickat till honom). Det känns inte bra. När jag kommenterade det sa han att han kan ta bort alla kort om jag vill det. Det är inte det jag vill, men kanske vissa på henne iaf. Fast han har ännu inte raderat några.
Han säger att jag är den bästa han haft på alla sätt. Att han aldrig var riktigt kär i sitt ex. Ändå undrar jag hur han kan tycka om en sådan som jag. Jag som inte är något att ha.
Jag kämpar med tankar, men jag vill verkligen inte förlora honom. Så jag försöker.... Jag försöker tänka att han nog trots allt älskar mig. Jag måste försöka lita på honom. Annars kommer jag aldrig få något att fungera.
Det är en av alla rädslor jag har, att jag aldrig kommer kunna få ett förhållande att fungera. För jag vill ha ett riktigt liv, att vi ska flytta ihop i en ny, gemensam lägenhet, att vi någon gång i framtiden förlovar oss och så även barn.
För innan detta hände hade vi på allvar börjat prata om att flytta ihop. Pratat om potentiella lägenheter osv. En som jag tyckte lät bra har vi nog med säkerhet gått miste om. Så vi får nog vänta på att ett par bekanta flyttar till hus.
Ja, ja... Nu så är det snart helg och e ska jobba. Önskar att jag gått ett annat skift och att jag inte varit sjuk för då hade jag passat på att jobba övertid. Istället är planen att ta en tur till farbror och kusinerna imorn, umgås med e på lördag och sön vet jag inte. E åker nämligen bort hela nästa vecka.
Detta faktum att vi sällan träffas och när vi väl träffas är vi trötta sliter en hel del på oss. Det i samband med att jag inte mått dåligt (ångest, el liknande) har gått ut över sexlivet, och det mår ingen av oss bra av. Tror att vi båda behöver en hel del närhet och även sex.
Men nu när vi förhoppningsvis tagit oss igenom det här någorlunda kanske vi kan bli lite tryggare i vårt förhållande med. Vi vet att vi kan prata, att vi kan klara kriser även om det är riktigt jävla jobbigt.
Andra nyheter denna vecka är att jag blev kallad upp till logistikavdelningen. Jag har sökt en tjänst dit och ett stort framsteg är att jag åtminstone fick komma dit. Jag tror inte jag får det, men jag hoppas. Och jag tror det skulle vara bra för mitt förhållande med e. De sa till mig att jag skulle sälja mig själv, något jag är värdelös på.
Annars så gick jag hem från jobbet idag. Jag har från och till haft en hosta under ca 5 veckor, förra helgen blev den värre. De senaste dagarna har det dock gått så långt att jag har hostat så jag spytt. Detta leder till att energinivån är låg. Så idag ringde jag slutligen vårdcentralen, självklart ville de inte ta emot mig. Utan hon rekommenderade att jag köpte hostmedicin och att jag vilade. Hon kommenterade att det lät som om jag jobbade på industri och tyckte väl att jag skulle gå hem. Så efter att ha hostat så jag spydde även på jobbet, och i samband med att det brann i ett elskåp gick jag hem. Tråkigt att ännu en gång inte få ut en full månadslön. Men jag måste bli frisk någon jävla gång. Hoppas jag får behålla det sista jag åt idag... Men jag är tveksam...
äcklad och ledsen
Jag känner mig ledsen, äcklad och besviken. En hel del har snurrat runt i mitt huvud sedan i fredagsnatt, desto mindre har jag sovit. Sedan 12-tiden igår har jag sovit totalt sett 30-34 min, inatt blev det bara 15-20. Med andra ord är jag rätt slutkörd vid det här laget.
Att jag inte kan visa mig i t-shirt på ett tag vittnar om att jag mår allt annat än bra.
Jag är väl larvig och överreagerar som vanligt... Det hela handlar om porr och inte är det jag som tittat. Mer än idag. Har inte gjort något annat sedan jag kom hem från jobbet. För att se vad det är han tittar på. Nu har jag bett honom komma hem tidigare från jobbet.
Vi har pratat om det sedan det kom upp. Men inget han säger kan få mig att må bättre. Jag känner mig hur äcklig och ful som helst.
Varför skulle detta hända när allt kändes så bra? Förmodligen för att jag inte förtjänar något annat. Allt vad heter framtidsplaner är väl menade för andra än mig. För jag orkar inte så mycket mer.
Jag vill inte att det ska ta slut mellan oss. Tror inte han vill det heller med tanke på hur mycket han gråtit sen det brast för mig.
Kan väl konstatera att mycket handlar om högklackat, långa naglar och att tjejen ska ta det i munnen eller få det över hela ansiktet, gärna kombinerat. Den första filmen jag såg var ok, jag äcklades inte så mycket. Den andra innehöll lolita-kopior, en kille i varje hål (därmed en hel del analsex) osv. Inte något för mig. Känns inte heller bra eftersom jag åtminstone ser betydligt äldre ut än de tjejerna. Den sista filmen som rullar just nu (uppspeedad och utan ljud) heter White and Thick 9. Helt normalt om det inte vore för att samtliga tjejer har stora bröst (jag har själv typ världens minsta) och att de är helt klart mulliga, eller rättare sagt tjocka en del av dem. Det är vad han tänder på, vad han runkar till när jag är på jobbet. Av gammal vana? För att det blivit lite sex på sistone? Som om jag inte märkt det. Jag märkte tydligt av att han tänt mindre på mig på sistone, varit mindre intresserad av sex. Nu vet jag ju varför.
En anledning till att jag reagerat kanske är för att han raderade all porren i början när vi blev ihop i samband med byte av en hårddisk, och det kändes väldigt skönt för mig. Han sa att han inte behövde den längre nu när han hade mig. Emellanåt har jag frågat honom om han saknat porren och svaret har hela tiden blivit nekande. Tills i fredags natt. Vet inte hur jag kom in på ämnet, men han erkände iallafall att han laddat hem några filmer och börjat titta igen.
Inatt beskrev han mig som mullig. Jag vill inte vara det. Trodde inte heller att det var så farligt, visst jag har rumpa, men så jävla rund är jag väl inte?!
Kikade igenom lite mer i hans dator. Finns kvar bilder på förra flickvännen. Antar att det är hon iaf. Oskyldigare än de jag skickat till honom. Men ändå? Det känns inte bra. Dessutom har han väl tagit dem själv...
Jag vet fan varken ut eller in. Min hjärna har gått på högvarv och är helt klart överhettat. Jag kan inte sova, känner inte för att äta. Jag vill och orkar inte mer.
På sätt och vis känns det som om jag kan lita på honom. Han har lovat att sluta titta och det som nu finns i datorn skulle raderas efter att jag fått se det. Samtidigt vet jag inte om jag kan känna mig trygg igen, för just nu är jag bara så ofantligt äcklad av mig själv.
FAN FAN FAN
Att jag inte kan visa mig i t-shirt på ett tag vittnar om att jag mår allt annat än bra.
Jag är väl larvig och överreagerar som vanligt... Det hela handlar om porr och inte är det jag som tittat. Mer än idag. Har inte gjort något annat sedan jag kom hem från jobbet. För att se vad det är han tittar på. Nu har jag bett honom komma hem tidigare från jobbet.
Vi har pratat om det sedan det kom upp. Men inget han säger kan få mig att må bättre. Jag känner mig hur äcklig och ful som helst.
Varför skulle detta hända när allt kändes så bra? Förmodligen för att jag inte förtjänar något annat. Allt vad heter framtidsplaner är väl menade för andra än mig. För jag orkar inte så mycket mer.
Jag vill inte att det ska ta slut mellan oss. Tror inte han vill det heller med tanke på hur mycket han gråtit sen det brast för mig.
Kan väl konstatera att mycket handlar om högklackat, långa naglar och att tjejen ska ta det i munnen eller få det över hela ansiktet, gärna kombinerat. Den första filmen jag såg var ok, jag äcklades inte så mycket. Den andra innehöll lolita-kopior, en kille i varje hål (därmed en hel del analsex) osv. Inte något för mig. Känns inte heller bra eftersom jag åtminstone ser betydligt äldre ut än de tjejerna. Den sista filmen som rullar just nu (uppspeedad och utan ljud) heter White and Thick 9. Helt normalt om det inte vore för att samtliga tjejer har stora bröst (jag har själv typ världens minsta) och att de är helt klart mulliga, eller rättare sagt tjocka en del av dem. Det är vad han tänder på, vad han runkar till när jag är på jobbet. Av gammal vana? För att det blivit lite sex på sistone? Som om jag inte märkt det. Jag märkte tydligt av att han tänt mindre på mig på sistone, varit mindre intresserad av sex. Nu vet jag ju varför.
En anledning till att jag reagerat kanske är för att han raderade all porren i början när vi blev ihop i samband med byte av en hårddisk, och det kändes väldigt skönt för mig. Han sa att han inte behövde den längre nu när han hade mig. Emellanåt har jag frågat honom om han saknat porren och svaret har hela tiden blivit nekande. Tills i fredags natt. Vet inte hur jag kom in på ämnet, men han erkände iallafall att han laddat hem några filmer och börjat titta igen.
Inatt beskrev han mig som mullig. Jag vill inte vara det. Trodde inte heller att det var så farligt, visst jag har rumpa, men så jävla rund är jag väl inte?!
Kikade igenom lite mer i hans dator. Finns kvar bilder på förra flickvännen. Antar att det är hon iaf. Oskyldigare än de jag skickat till honom. Men ändå? Det känns inte bra. Dessutom har han väl tagit dem själv...
Jag vet fan varken ut eller in. Min hjärna har gått på högvarv och är helt klart överhettat. Jag kan inte sova, känner inte för att äta. Jag vill och orkar inte mer.
På sätt och vis känns det som om jag kan lita på honom. Han har lovat att sluta titta och det som nu finns i datorn skulle raderas efter att jag fått se det. Samtidigt vet jag inte om jag kan känna mig trygg igen, för just nu är jag bara så ofantligt äcklad av mig själv.
FAN FAN FAN
E :)
Ja, e och jag är numer ett par. Så kan det gå. Så fick jag mig till slut en e. Som förklaring till det kan jag säga att han delar namn med en kille som jag var förtjust i redan på lågstadiet, vilket min farbrors fru aldrig kommer låta mig glömma. Senare hade jag ihop det lite då och då med en 12 år äldre kille när jag var runt 14. Även han bar samma namn. Om vi hade sex? Nja, jag spände mig alldeles för mycket för att han skulle kunna komma in i mig, något som satt i rätt länge. Pinsamt nog, men kanske även tur... Gravid blev jag ju så småningom ändå. Men jag lärde mig redan då att uppskatta oralsex. Min pojkvän innan jag åkte till Tyskland bar även han samma namn... Vissa namn återkommer helt enkelt.
I alla fall, efter att ha "pratat" en hel del över msn och då någon av oss inte suttit vid datorn messade vi istället. Under min visit i Uppsala blev abstinensen så stor att jag lånade datorn ett tag för att kunna sitta vid webmessenger. På tisdagen kom han till slut hem till mig en sväng. Lite stelt till att börja med, men det släppte rätt fort. Sen dess så har vi väl träffats så gott som varje dag. Till stor del därför jag varit så frånvarande här.
Det hela känns bra. Vissa saker gör lite ont i maggropen, men det handlar mest om saker jag måste komma över. Som jag hade problem med vad gäller m också. Sen att jag känner mig underlägsen, som en riktig ärketönt. Ingenting han gör, utan spöken i mitt huvud.
Att jag har mått dåligt den senaste veckan har inte direkt hjälpt mig att hålla stånd mot hjärnspökena. E har märkt det och hanterat det bra. Inte fått mig att slappna av helt, det kan ingen. Men ändå...
Natten till söndagen drömde jag så att jag knappt kunde skilja mellan dröm och verklighet. Jag fick det till att det hela handlade om någon vadslagning från e´s sida, om någon jävla lista och att allt han var ute efter var sex. Tänk dig själv att ligga jämte den personen... Liknande tankar sätter sig hos mig, är svåra att glömma. Får försöka tänka logiskt... Som jag skrev till godingen idag, nog för att e gillar sex en hel del, men det verkar ändå som om han gillar mig en del med....
Som e sa en av de första dagarna, vi får väl helt enkelt försöka. Mer kan man inte göra.
På torsdag är det alla hjärtans dag. Känns faktiskt lite jobbigt och jag vet inte alls vad jag ska hitta på till e. Får fundera lite till...
I alla fall, efter att ha "pratat" en hel del över msn och då någon av oss inte suttit vid datorn messade vi istället. Under min visit i Uppsala blev abstinensen så stor att jag lånade datorn ett tag för att kunna sitta vid webmessenger. På tisdagen kom han till slut hem till mig en sväng. Lite stelt till att börja med, men det släppte rätt fort. Sen dess så har vi väl träffats så gott som varje dag. Till stor del därför jag varit så frånvarande här.
Det hela känns bra. Vissa saker gör lite ont i maggropen, men det handlar mest om saker jag måste komma över. Som jag hade problem med vad gäller m också. Sen att jag känner mig underlägsen, som en riktig ärketönt. Ingenting han gör, utan spöken i mitt huvud.
Att jag har mått dåligt den senaste veckan har inte direkt hjälpt mig att hålla stånd mot hjärnspökena. E har märkt det och hanterat det bra. Inte fått mig att slappna av helt, det kan ingen. Men ändå...
Natten till söndagen drömde jag så att jag knappt kunde skilja mellan dröm och verklighet. Jag fick det till att det hela handlade om någon vadslagning från e´s sida, om någon jävla lista och att allt han var ute efter var sex. Tänk dig själv att ligga jämte den personen... Liknande tankar sätter sig hos mig, är svåra att glömma. Får försöka tänka logiskt... Som jag skrev till godingen idag, nog för att e gillar sex en hel del, men det verkar ändå som om han gillar mig en del med....
Som e sa en av de första dagarna, vi får väl helt enkelt försöka. Mer kan man inte göra.
På torsdag är det alla hjärtans dag. Känns faktiskt lite jobbigt och jag vet inte alls vad jag ska hitta på till e. Får fundera lite till...
sms
Så nu sitter man i soffan hemma hos mor och hör hur det blåser ute. Tungan? Lite svullen är den nog nu, men inte så att jag tänker på det och det gör fortfarande inte alls lika ont som jag föreställt mig. Det känns, men inte så mkt. Bara staven som känns alldeles för lång, men jag ska ju byta om några veckor.
Torsdagen så, jag skickade iväg två sms när jag kom till jobbet. Ett till 41-åringen och ett till a. Sen stängde jag av mobilen ett tag.
Till den förste skickade jag: "Hej.Såg att du ringt.Har haft mobilen på ljudlöst o försökt sova.Det blir lkpg för min del imorn o sen stannar jag hemma i ömo.Så tyvärr.Men ha en trevlig helg!" Tror han förstod för jag fick aldrig något svar.
Till a skickade jag: "Hej! Snälla sluta A. Det hjälper dig inte ett dugg. Sen när du vet att jag jobbar natt! Jag har knappt fått sova ngt." Kanske väl hårt och otacksamt, men jag orkar inte.
"Ja beställde dom veckan efter göteborg om de nu är blommorna du menar. Ja trodde du jobbade eftermidda då. Ber så mycke om ursäkt! Så de va inte Meningen att väcka dig. Förlåt. De va verkligen inte min tanke att göra dig arg. Förlåt. Ville bara göra dig glad. Men som vanligt blev de bara fel. Trodde ja kunde få ett tack. Kram"
Men vad tänker han med? Jag hade redan då varit tydlig med att jag inte trodde att det fanns någon fortsättning, att det inte fanns något han kunde göra. Att det inte går att köpa mig och framför allt vet jag inte hur många gånger jag försökt tala om för honom att jag tycker det är jobbigt när han är efterhängsen! Men jag svarade faktiskt på messet.
"Det var en fin tanke, tack. Men just nu känns det faktiskt bara besvärande. Förlåt, men så är det. God natt och sov gott."
Det var det sista jag skickade till honom. Han har däremot skickat några fler, detta kom som svar på mitt:
"Ja hoppas du förstår att ja inte beställde dom denna veckan. Ja trodde du skulle jobba efter midda när jag beställde dom. Då hade dom kanske kommit bättre. Förlåt än en gång. Det va inte Meningen att de skulle kännas jobbigt och besvärande. Ville bara va snäll. Tänker på dig xxx. God natt på dig och sov så gott och ja hoppas du får sova länge imorn. Kram!"
Sen fick jag ytterligare ett på morgonen, efter att jag slutat jobba:
"Hoppas ja inte har förstört hela ditt jobb pass med tanke på vad som hände igår!? De va inte Meningen. Sov så gott nu när du kommer hem och förlåt än en gång. Känner mig bara dum! Kram"
Precis innan piercingen fick jag detta:
"Hej. Förlåt att det har blivit som de är nu. Tycker de är tråkigt att vi inte kan prata längre. Ja vet att ja varit jobbig kanske som skrivit till dig på msn. Ville bara höra så allt var bra med dig. Inte Meningen att du skulle bli arg och koppla bort mig. Men jag lovar att vara lugn och inte hallå på som ja har gjort. Tycker så bra om dig så ja känner mig så dum att de har blivit så här. Förlåt xxx. Hörde att du skulle pirsa dig idag, pratade med pia igår. Tänkte bara höra om du vågade sätta den i tungan? Vet att du skulle passa med den där. Du har ju världens goaste tunga! Kram a!"
Då vet han tydligen om att han är blockad. Känner faktiskt att jag inte riktigt orkar bry mig. Men jag ska ju akta mig för vad jag säger till pia
Natten på jobbet gick sådär, var väldigt trött. Körde anläggningen första passet, gick bra. :) Vad gäller en liten e... Konstigt att vi inte fått fler kommentarer än vi har. Att det troligen är något borde väl de flesta se..
Torsdagen så, jag skickade iväg två sms när jag kom till jobbet. Ett till 41-åringen och ett till a. Sen stängde jag av mobilen ett tag.
Till den förste skickade jag: "Hej.Såg att du ringt.Har haft mobilen på ljudlöst o försökt sova.Det blir lkpg för min del imorn o sen stannar jag hemma i ömo.Så tyvärr.Men ha en trevlig helg!" Tror han förstod för jag fick aldrig något svar.
Till a skickade jag: "Hej! Snälla sluta A. Det hjälper dig inte ett dugg. Sen när du vet att jag jobbar natt! Jag har knappt fått sova ngt." Kanske väl hårt och otacksamt, men jag orkar inte.
"Ja beställde dom veckan efter göteborg om de nu är blommorna du menar. Ja trodde du jobbade eftermidda då. Ber så mycke om ursäkt! Så de va inte Meningen att väcka dig. Förlåt. De va verkligen inte min tanke att göra dig arg. Förlåt. Ville bara göra dig glad. Men som vanligt blev de bara fel. Trodde ja kunde få ett tack. Kram"
Men vad tänker han med? Jag hade redan då varit tydlig med att jag inte trodde att det fanns någon fortsättning, att det inte fanns något han kunde göra. Att det inte går att köpa mig och framför allt vet jag inte hur många gånger jag försökt tala om för honom att jag tycker det är jobbigt när han är efterhängsen! Men jag svarade faktiskt på messet.
"Det var en fin tanke, tack. Men just nu känns det faktiskt bara besvärande. Förlåt, men så är det. God natt och sov gott."
Det var det sista jag skickade till honom. Han har däremot skickat några fler, detta kom som svar på mitt:
"Ja hoppas du förstår att ja inte beställde dom denna veckan. Ja trodde du skulle jobba efter midda när jag beställde dom. Då hade dom kanske kommit bättre. Förlåt än en gång. Det va inte Meningen att de skulle kännas jobbigt och besvärande. Ville bara va snäll. Tänker på dig xxx. God natt på dig och sov så gott och ja hoppas du får sova länge imorn. Kram!"
Sen fick jag ytterligare ett på morgonen, efter att jag slutat jobba:
"Hoppas ja inte har förstört hela ditt jobb pass med tanke på vad som hände igår!? De va inte Meningen. Sov så gott nu när du kommer hem och förlåt än en gång. Känner mig bara dum! Kram"
Precis innan piercingen fick jag detta:
"Hej. Förlåt att det har blivit som de är nu. Tycker de är tråkigt att vi inte kan prata längre. Ja vet att ja varit jobbig kanske som skrivit till dig på msn. Ville bara höra så allt var bra med dig. Inte Meningen att du skulle bli arg och koppla bort mig. Men jag lovar att vara lugn och inte hallå på som ja har gjort. Tycker så bra om dig så ja känner mig så dum att de har blivit så här. Förlåt xxx. Hörde att du skulle pirsa dig idag, pratade med pia igår. Tänkte bara höra om du vågade sätta den i tungan? Vet att du skulle passa med den där. Du har ju världens goaste tunga! Kram a!"
Då vet han tydligen om att han är blockad. Känner faktiskt att jag inte riktigt orkar bry mig. Men jag ska ju akta mig för vad jag säger till pia
Natten på jobbet gick sådär, var väldigt trött. Körde anläggningen första passet, gick bra. :) Vad gäller en liten e... Konstigt att vi inte fått fler kommentarer än vi har. Att det troligen är något borde väl de flesta se..
Göteborg
Är nu några dagar sedan jag skrev. Jobbar ju förmiddag denna vecka och jag hatar det. Varje ynka liten del av min kropp far illa av det. Jag går omkring och mår illa, har ont i magen, huvudet hinner inte med för fem öre. Om det inte vore nog så är brösten ömma som satan och ryggen gör ont.
Angående brösten, kanske dags att lägga av med p-piller ett tag och se om kroppen förändras något. Har ju svårt att avgöra om jag blev mer deprimerad när jag började med dem, eftersom jag började med dem efter aborten. Så det kanske vore läge att förbli singel, låta bli att strula med killar och låte kroppen bli kvitt alla extra hormoner. Har ju snart bara en karta kvar.
Helgen så då. Åkte ju ner på fredagen. Märkte att a ville strunta i det vi sagt dagen innan och låtsas som om allt var bra. Vi bodde på Hotel Gothia (svenska mässan) och vi parkerade vid Heden. Så efter att vi parkerat bilen så gick jag hem till min faster en sväng för att lämna julklapparna. Hon bor precis brevid Heden. Tror att a´s bror och fru reagerade lite på att jag gick själv.
Det var riktigt kul att träffa minikusinerna. Emma har växt som tusan sedan sist, kanske inte så mycket till storleken som till sättet. Hon pratar riktigt ordentligt. De båda terroristerna var även något lugnare än vad de tidigare varit. Tror att julklapparna passade dem.
Att träffa faster kändes sådär. Vi undvek att prata om släkten. Tror inte vi nämnde någon annan, möjligen min bror då. Så det var lite stelt och det känns som om det är ett slags vägg mellan oss.
Efter att jag varit där gick vi och åt lite. De andra hade gått en sväng på stan under tiden och var rätt så genomfrusna. Väl vid hotellet gick vi och la oss rätt tidigt. Men jag sov väldigt dåligt.
Lördagen började med frukost som sig bör. A ville duscha innan vi gick ner och åt, jag tyckte det var bättre att duscha efter. Så han gick och blötte hela håret för att kunna ha i nytt klet. Förlåt, men sådana småsaker kan reta gallfeber på mig. Vi skulle ju duscha direkt efter frukosten! Dessutom var matsalen full med innebandyspelare, vissa av tjejerna hade ju inte ens borstat håret. Personligen tycker jag inte ens att han behöver ha i en massa. Men, men..
Under hela dagen var det rätt så stelt mellan oss. Jag kände hur jag inte ville vara där med honom. Jag klarade inte av att han tog på mig. Ville inte prata med honom. Han märkte ju också att det inte var som det skulle.
Innan vi skulle gå till Storan började han att gråta. Jag ville verkligen inte såra honom, men jag klarade verkligen inte av att ha honom nära. Kommer knappt ihåg vad vi sa, men jag vet att jag sa att det inte kändes bra. Vi sa även att vi skulle försöka ha en trevlig kväll.
Musikalen var helt ok. Men vi satt alldeles för högt upp. Fick en så otrolig lust att själv medverka igen. Vet att jag inte har mycket till talang och sjunga kan jag inte alls. I alla fall inte rent. Men att medverka bakom scen är otroligt roligt det med. Blev rätt så förtjust i att titta på en av killarna, en av dansarna. Han hade en riktigt het kropp och var sockersöt. Tror inte a märkte något dock. Kroppen fick mig att tänka på d. Har aldrig varit särkilt intresserad av sportfånar och träningsnarkomaner, aldrig. Inte ens deras kroppar. Men d, han ändrade det. Han hade både kropp och hjärna, och så var han trevlig med. Fast inte riktigt rätt för mig, eller jag för honom. Inte än på ett antal år åtminstone, inte senare heller skulle jag tro.
Efter föreställningen slöt vi åter upp med a´s bror och fru som suttit på parkett, samt hans chef med fru. Vi följde med de sistnämnda och kunde otroligt nog beställa mat trots att klockan var runt halv elva. Det kändes dock inte vidare bra att träffa hans chef och dennes fru. Inte när de började fråga om vi bodde ihop och så vidare. Nä, inte bra. Chefen betalade dessutom notan trots att de båda var de enda som inte ätit. Toppen verkade a tycka, vi andra tyckte inte att det kändes särskilt bra.
Tillbaka på hotellet utnyttjade vi att man fick se en film gratis, så vi såg The Bourne Ultimatum. Blundade till en gång ibland, men tror jag såg det väsentliga.
Efter filmen frågade a om han fick krypa intill, men jag sa att det inte skulle kännas bra.
Innan vi skulle åka hem tjurade jag väl till lite. Killarna bestämmde att de skulle gå och hämta bilen medan vi vänlösa tjejer satt och väntade i lobbyn. Hur kul är det? Inte alls enligt mig. Jag muttrade mest lite om att jag inte tyckte om idén. Då fick jag höra att jag var förbannad och så började det igen. Tårarna.
Jag sa inte säga något, hade det varit jag hade jag gråtit lika mycket.
Under hemresan sov jag en hel del. I Växjö följde vi med hans bror och fru in och åt lite. Resten av vägen körde jag. Blir riktigt rastlös av att sitta i ett så litet baksäte (han kör skoda). Han pratade lite och några tårar trillade nog med. Det är mest samma saker han säger. Att han tycker att det är tråkigt, jobbigt. Att han älskar mig mer än han älskat någon. Att han skulle göra vad som helst för att det skulle fungera, fast i andetaget efter säga att han ändrar inte på sig själv. Att jag gav upp för lätt...
Hemma hos honom tog jag mina sista kläder, ett kassetband och min jacka. Morgonrocken jag fick i julklapp lämnade jag kvar. Jag har ju redan två. Sen ville han behålla min ängel ett tag till.
Kom i efterhand på att jag har lite kräftor i hans frys. Lådan tillhör inte mig och jag har lovat att lämna tillbaka den så... Sen ligger mina gamla überslitna sommardäck i hans garage. Så någongång måste jag tillbaka.
Det var jobbigt var det. Han vill verkligen försöka igen. Men känslomässigt känner jag mig helt död. Han pratar och pratar, men jag känner att det inte känns som om det finns något mer att prata om. Kanske är jag känslokall.
När jag åkte sa vi att jag skulle höra av mig om jag kände för det. Han messade redan på kvällen och undrade om jag kommit hem väl.
(Delar av texten försvann och just nu är jag alldeles för trött för att orka tänka efter mer vad det var jag skrev innan.)
Angående brösten, kanske dags att lägga av med p-piller ett tag och se om kroppen förändras något. Har ju svårt att avgöra om jag blev mer deprimerad när jag började med dem, eftersom jag började med dem efter aborten. Så det kanske vore läge att förbli singel, låta bli att strula med killar och låte kroppen bli kvitt alla extra hormoner. Har ju snart bara en karta kvar.
Helgen så då. Åkte ju ner på fredagen. Märkte att a ville strunta i det vi sagt dagen innan och låtsas som om allt var bra. Vi bodde på Hotel Gothia (svenska mässan) och vi parkerade vid Heden. Så efter att vi parkerat bilen så gick jag hem till min faster en sväng för att lämna julklapparna. Hon bor precis brevid Heden. Tror att a´s bror och fru reagerade lite på att jag gick själv.
Det var riktigt kul att träffa minikusinerna. Emma har växt som tusan sedan sist, kanske inte så mycket till storleken som till sättet. Hon pratar riktigt ordentligt. De båda terroristerna var även något lugnare än vad de tidigare varit. Tror att julklapparna passade dem.
Att träffa faster kändes sådär. Vi undvek att prata om släkten. Tror inte vi nämnde någon annan, möjligen min bror då. Så det var lite stelt och det känns som om det är ett slags vägg mellan oss.
Efter att jag varit där gick vi och åt lite. De andra hade gått en sväng på stan under tiden och var rätt så genomfrusna. Väl vid hotellet gick vi och la oss rätt tidigt. Men jag sov väldigt dåligt.
Lördagen började med frukost som sig bör. A ville duscha innan vi gick ner och åt, jag tyckte det var bättre att duscha efter. Så han gick och blötte hela håret för att kunna ha i nytt klet. Förlåt, men sådana småsaker kan reta gallfeber på mig. Vi skulle ju duscha direkt efter frukosten! Dessutom var matsalen full med innebandyspelare, vissa av tjejerna hade ju inte ens borstat håret. Personligen tycker jag inte ens att han behöver ha i en massa. Men, men..
Under hela dagen var det rätt så stelt mellan oss. Jag kände hur jag inte ville vara där med honom. Jag klarade inte av att han tog på mig. Ville inte prata med honom. Han märkte ju också att det inte var som det skulle.
Innan vi skulle gå till Storan började han att gråta. Jag ville verkligen inte såra honom, men jag klarade verkligen inte av att ha honom nära. Kommer knappt ihåg vad vi sa, men jag vet att jag sa att det inte kändes bra. Vi sa även att vi skulle försöka ha en trevlig kväll.
Musikalen var helt ok. Men vi satt alldeles för högt upp. Fick en så otrolig lust att själv medverka igen. Vet att jag inte har mycket till talang och sjunga kan jag inte alls. I alla fall inte rent. Men att medverka bakom scen är otroligt roligt det med. Blev rätt så förtjust i att titta på en av killarna, en av dansarna. Han hade en riktigt het kropp och var sockersöt. Tror inte a märkte något dock. Kroppen fick mig att tänka på d. Har aldrig varit särkilt intresserad av sportfånar och träningsnarkomaner, aldrig. Inte ens deras kroppar. Men d, han ändrade det. Han hade både kropp och hjärna, och så var han trevlig med. Fast inte riktigt rätt för mig, eller jag för honom. Inte än på ett antal år åtminstone, inte senare heller skulle jag tro.
Efter föreställningen slöt vi åter upp med a´s bror och fru som suttit på parkett, samt hans chef med fru. Vi följde med de sistnämnda och kunde otroligt nog beställa mat trots att klockan var runt halv elva. Det kändes dock inte vidare bra att träffa hans chef och dennes fru. Inte när de började fråga om vi bodde ihop och så vidare. Nä, inte bra. Chefen betalade dessutom notan trots att de båda var de enda som inte ätit. Toppen verkade a tycka, vi andra tyckte inte att det kändes särskilt bra.
Tillbaka på hotellet utnyttjade vi att man fick se en film gratis, så vi såg The Bourne Ultimatum. Blundade till en gång ibland, men tror jag såg det väsentliga.
Efter filmen frågade a om han fick krypa intill, men jag sa att det inte skulle kännas bra.
Innan vi skulle åka hem tjurade jag väl till lite. Killarna bestämmde att de skulle gå och hämta bilen medan vi vänlösa tjejer satt och väntade i lobbyn. Hur kul är det? Inte alls enligt mig. Jag muttrade mest lite om att jag inte tyckte om idén. Då fick jag höra att jag var förbannad och så började det igen. Tårarna.
Jag sa inte säga något, hade det varit jag hade jag gråtit lika mycket.
Under hemresan sov jag en hel del. I Växjö följde vi med hans bror och fru in och åt lite. Resten av vägen körde jag. Blir riktigt rastlös av att sitta i ett så litet baksäte (han kör skoda). Han pratade lite och några tårar trillade nog med. Det är mest samma saker han säger. Att han tycker att det är tråkigt, jobbigt. Att han älskar mig mer än han älskat någon. Att han skulle göra vad som helst för att det skulle fungera, fast i andetaget efter säga att han ändrar inte på sig själv. Att jag gav upp för lätt...
Hemma hos honom tog jag mina sista kläder, ett kassetband och min jacka. Morgonrocken jag fick i julklapp lämnade jag kvar. Jag har ju redan två. Sen ville han behålla min ängel ett tag till.
Kom i efterhand på att jag har lite kräftor i hans frys. Lådan tillhör inte mig och jag har lovat att lämna tillbaka den så... Sen ligger mina gamla überslitna sommardäck i hans garage. Så någongång måste jag tillbaka.
Det var jobbigt var det. Han vill verkligen försöka igen. Men känslomässigt känner jag mig helt död. Han pratar och pratar, men jag känner att det inte känns som om det finns något mer att prata om. Kanske är jag känslokall.
När jag åkte sa vi att jag skulle höra av mig om jag kände för det. Han messade redan på kvällen och undrade om jag kommit hem väl.
(Delar av texten försvann och just nu är jag alldeles för trött för att orka tänka efter mer vad det var jag skrev innan.)
Vek?
Hemma igen från jobbet. Det gick sådär att prata med a. Som vanligt verkar det som om han inte riktigt tar in det man säger. Han sållar och plockar fram småbitar, vanligen de minst betydelsefulla.
Jag sa som det var, att det känns allt annat än bra. Att jag inte ser någon anledning till att fortsätta, att mins känslor svalnat rejält. Att förhållandet känns döfött.
Han grät. Klandrade sig själv och andra. Sa att han inte trodde att det var så farligt.
Han erkände väl att han förmodligen inte tagit in det jag sagt tidigare, att han inte fattat. På den punkten var vi väl överens iallafall.
Jag kände det lite som om jag kanske felbedömt honom, att det kanske finns något där trots allt. Förmodligen var det hans tårar som på något sätt fick mig att vekna lite.
Ändå sa han att jag var tuff. Är inte säker på exakt hur han menade, men det hade att göra med att han tyckte att jag gav upp för lätt. Sa att jag vet inte om något som känns så fel så tidigt är något att kämpa för.
Men jag gav med mig lite. Sa att vi skulle kunna försöka lite till, men att han skulle veta att jag knappt har några känslor kvar. Att det verkligen inte finns några som helst garantier för att mina känslor kommer att förändras, att det kommer bli bättre.
Vet inte om han verkligen fattade. Kändes inte helt som det. Det var iallafall han som fick bestämma om vi skulle åka till Göteborg och försöka lite till. Dessvärre kändes det inte som att han fattade att jag verkligen funderade på att strunta i Göteborg....
Talade om för honom att jag vill gå och lämna julklapparna hos min faster själv. Vill inte komma upp med honom dit av två anledningar, den första är att det är som det är mellan min faster och mig. Att vi knappt pratar som det är. Samt att det är som det är mellan a och mig. Tror bara han "hörde" den första motiveringen.
Nu ska jag iallafall försöka sova lite. Ska försöka komma upp vid 12 igen och duscha och packa.
Lämnar datorn hemma, det känns lika bra även om det kommer kännas jobbigt. Tänkte dock försöka få honom till att köra mig till Media Markt innan vi åker så jag kan köpa en ny mobil.
Mina sista ord denna gång blir: jag berättade inte att jag vet att han fortfarande inte varit ärlig mot mig vad gäller hans ex/kk. Men det finns inom mig.
Jag sa som det var, att det känns allt annat än bra. Att jag inte ser någon anledning till att fortsätta, att mins känslor svalnat rejält. Att förhållandet känns döfött.
Han grät. Klandrade sig själv och andra. Sa att han inte trodde att det var så farligt.
Han erkände väl att han förmodligen inte tagit in det jag sagt tidigare, att han inte fattat. På den punkten var vi väl överens iallafall.
Jag kände det lite som om jag kanske felbedömt honom, att det kanske finns något där trots allt. Förmodligen var det hans tårar som på något sätt fick mig att vekna lite.
Ändå sa han att jag var tuff. Är inte säker på exakt hur han menade, men det hade att göra med att han tyckte att jag gav upp för lätt. Sa att jag vet inte om något som känns så fel så tidigt är något att kämpa för.
Men jag gav med mig lite. Sa att vi skulle kunna försöka lite till, men att han skulle veta att jag knappt har några känslor kvar. Att det verkligen inte finns några som helst garantier för att mina känslor kommer att förändras, att det kommer bli bättre.
Vet inte om han verkligen fattade. Kändes inte helt som det. Det var iallafall han som fick bestämma om vi skulle åka till Göteborg och försöka lite till. Dessvärre kändes det inte som att han fattade att jag verkligen funderade på att strunta i Göteborg....
Talade om för honom att jag vill gå och lämna julklapparna hos min faster själv. Vill inte komma upp med honom dit av två anledningar, den första är att det är som det är mellan min faster och mig. Att vi knappt pratar som det är. Samt att det är som det är mellan a och mig. Tror bara han "hörde" den första motiveringen.
Nu ska jag iallafall försöka sova lite. Ska försöka komma upp vid 12 igen och duscha och packa.
Lämnar datorn hemma, det känns lika bra även om det kommer kännas jobbigt. Tänkte dock försöka få honom till att köra mig till Media Markt innan vi åker så jag kan köpa en ny mobil.
Mina sista ord denna gång blir: jag berättade inte att jag vet att han fortfarande inte varit ärlig mot mig vad gäller hans ex/kk. Men det finns inom mig.
Ont i magen
Sitter här med ont i magen. Pratade precis med min vän mamman. Hon sa, ljuger han - det är bara att dumpa. Kvittar vad det är för ursäkter.
Så det är väl bara att åka och hämta det man har där sen, inklusive alla biljetter, eftersom det är jag som betalat. Imorgon bitti får jag väl ta och avboka hotellet.
Känns skönt att jag varit noga med att betala för mig själv. Hellre vara den som betalat mest. Hatar att känna att den andre har något slags ekonomisk övertag över mig.
Jag hatar att såra någon, jag vet inte alls hur jag kommer klara av att prata med a, men det måste jag ju. För att jag själv ska må bra. Det var ju sagt att vi skulle se om Göteborg kunde förändra något eftersom det inte kändes bra redan innan, men nu när detta kommer med?
Jag som våg ska ju vara konflikträdd. Är det väl kanske med. Annars skulle jag inte sitta med en sådan klump i magen nu.
Nä, bäst att göra slag i saken direkt. Tror tyvärr inte han kommer reagera så lugnt. Självklart kommer allt vara hans ex fel.
För min del kanske det blir Götet iallafall. Kanske borde prova på att ta bilen själv för ovanlighetens skull. Åka ner med julklapparna och kanske gå på musikalen iallafall, kanske bjuda med faster. Eller så kan jag ju erbjuda mig att vara barnvakt så de får gå.
Suck, vi får väl se...
Så det är väl bara att åka och hämta det man har där sen, inklusive alla biljetter, eftersom det är jag som betalat. Imorgon bitti får jag väl ta och avboka hotellet.
Känns skönt att jag varit noga med att betala för mig själv. Hellre vara den som betalat mest. Hatar att känna att den andre har något slags ekonomisk övertag över mig.
Jag hatar att såra någon, jag vet inte alls hur jag kommer klara av att prata med a, men det måste jag ju. För att jag själv ska må bra. Det var ju sagt att vi skulle se om Göteborg kunde förändra något eftersom det inte kändes bra redan innan, men nu när detta kommer med?
Jag som våg ska ju vara konflikträdd. Är det väl kanske med. Annars skulle jag inte sitta med en sådan klump i magen nu.
Nä, bäst att göra slag i saken direkt. Tror tyvärr inte han kommer reagera så lugnt. Självklart kommer allt vara hans ex fel.
För min del kanske det blir Götet iallafall. Kanske borde prova på att ta bilen själv för ovanlighetens skull. Åka ner med julklapparna och kanske gå på musikalen iallafall, kanske bjuda med faster. Eller så kan jag ju erbjuda mig att vara barnvakt så de får gå.
Suck, vi får väl se...
Hmmm...
Detta mess skickade han igår (jag fick det dock först imorse när jag kom hem, hade ingen mottagning på jobbet och eftersom batteriet var dåligt stängde jag av telefonen tills jag var hemma och satt den på laddning):
"Förlåt xxx! Ja står för allt ja har sagt till dig, om hur mycke ja tycker om dig hur mycke ja älskar din kropp ditt vackra och söta ansikte ditt hår du är den mest underbara människa ja har träffat. Ska inte störa dig på jobbet men ja kände att ja vill verkligen säga förlåt. Tycker så mycke om dig. Hade ja kunnat vrida tillbaka tiden hade ja gjort de, men nu går de inte. De som är gjort är gjort och ja har lärt mig en läxa. Tänker på dig hela tiden och bryr mig verkligen om dig. Du är helt underbar. Ha det så bra på jobbet nu så hörs vi imorgon. Älskar dig xxx! Kram"
Borde man inte lärt sig att man inte ska ljuga lite tidigare? Tror han att jag tycker mer och bättre om honom om han tycker om mig?
Vet inte hur många gånger han igår sa "men du tror ju ändå inte på mig nu", nej, det gör jag inte. Inte mycket iallafall. "Du hatar mig, säg som det är", nej, jag hatar honom inte, men jag är fan inte glad.
Jag vill inte mer. Jag känner det i hela min kropp att jag vill inte mer. Så viktigt är det inte att ha någon som håller om en, att ha någon att ha sex med. Det finns fler pojkar. Visst jag blir bara äldre och äldre, men jag är inte urgammal än.
Göteborgsresan ställer dock till en del för mig. Känner inte för att åka. Fast jag har ju en massa julklappar som ska dit. Kan å andra sidan åka dit en sväng själv. Vet dock att han verkligen vill åka.
Man skulle kunna åka och försöka ha det rätt så trevligt. Kanske händer ett under. Men vara öppen med att jag med största sannolikhet inte vill fortsätta något förhållande. Jag vet inte alls, men jag måste bestämma mig snart. Riktigt snart.
Åker vi och har det trevligt så är jag dock rädd för att han kommer att tolka det som om allt är bra och förlåtet, och det är det inte.
Träffade godingen en snabbis på jobbet imorse när han kom. Vi hann inte prata, men han såg på mig att det inte var bra med mig. Så vid 15-tiden ringde han för att kolla läget. Har verkligen saknat honom. Nästa vecka jobbar vi äntligen tillsammans igen. Om han bara kommer upp på morgonen... Jag med för den delen... Usch för förmiddag!
Usch för att vara tvungen att bestämma sig med en gång.
"Förlåt xxx! Ja står för allt ja har sagt till dig, om hur mycke ja tycker om dig hur mycke ja älskar din kropp ditt vackra och söta ansikte ditt hår du är den mest underbara människa ja har träffat. Ska inte störa dig på jobbet men ja kände att ja vill verkligen säga förlåt. Tycker så mycke om dig. Hade ja kunnat vrida tillbaka tiden hade ja gjort de, men nu går de inte. De som är gjort är gjort och ja har lärt mig en läxa. Tänker på dig hela tiden och bryr mig verkligen om dig. Du är helt underbar. Ha det så bra på jobbet nu så hörs vi imorgon. Älskar dig xxx! Kram"
Borde man inte lärt sig att man inte ska ljuga lite tidigare? Tror han att jag tycker mer och bättre om honom om han tycker om mig?
Vet inte hur många gånger han igår sa "men du tror ju ändå inte på mig nu", nej, det gör jag inte. Inte mycket iallafall. "Du hatar mig, säg som det är", nej, jag hatar honom inte, men jag är fan inte glad.
Jag vill inte mer. Jag känner det i hela min kropp att jag vill inte mer. Så viktigt är det inte att ha någon som håller om en, att ha någon att ha sex med. Det finns fler pojkar. Visst jag blir bara äldre och äldre, men jag är inte urgammal än.
Göteborgsresan ställer dock till en del för mig. Känner inte för att åka. Fast jag har ju en massa julklappar som ska dit. Kan å andra sidan åka dit en sväng själv. Vet dock att han verkligen vill åka.
Man skulle kunna åka och försöka ha det rätt så trevligt. Kanske händer ett under. Men vara öppen med att jag med största sannolikhet inte vill fortsätta något förhållande. Jag vet inte alls, men jag måste bestämma mig snart. Riktigt snart.
Åker vi och har det trevligt så är jag dock rädd för att han kommer att tolka det som om allt är bra och förlåtet, och det är det inte.
Träffade godingen en snabbis på jobbet imorse när han kom. Vi hann inte prata, men han såg på mig att det inte var bra med mig. Så vid 15-tiden ringde han för att kolla läget. Har verkligen saknat honom. Nästa vecka jobbar vi äntligen tillsammans igen. Om han bara kommer upp på morgonen... Jag med för den delen... Usch för förmiddag!
Usch för att vara tvungen att bestämma sig med en gång.
Konfrontationen
A var nervös redan när jag ringde upp igår. Jag hade skrivit "vem kan man lita på?" på msn och han var orolig för att något hade hänt mig. Jag frågade om han visste med att han ljugit för mig eftersom han var så nervös. Nä, det hade han aldrig gjort. Sen visade det sig att det hade han visst.
Han sa att han hade pratat med henne en gång för länge sedan efter att hon messat men han inte svarat. Enligt honom var det när han hade varit ute och gått. Men det var den enda gången och det var den enda.
Anledningen till att han ljög var för att han inte vågade säga sanningen när jag frågade. Han visste väl att jag skulle hänga upp mig på att han inte sagt något tidigare. Fegt ändå tycker jag.
Till att börja med ljög han om vad det stod i messet han fick i lördagskväll. Hon undrade inte alls vad han gjorde eller hur det var med honom. Hon pikade honom. Han hade tydligen, i telefonsamtalet (samma dag eller dagen innan vet jag inte säkert) påstått att han inte druckit på länge. Hon hade dock fått reda på om julfesten då han blev så jävla full och dessutom tydligen fick stryk. I messet hade hon skrivit att hon hade bildbevis på att han ljög, som vanligt.
Den versionen känns faktiskt troligare eftersom han läste messet ganska länge och såg rätt så konfunderad ut.
Att det var länge sedan han pratade med henne? Vilken tidsuppfattning har man om så sent som i helgen som var är länge sedan? Att han var ute och gick när han ringde? Han satt i bilen på väg in till stan. Så frågan är om han inte pratat med henne flera gånger men inte vågar erkänna ens det.
Sen den här lilla detaljen om att han inte vågade säga sanningen för att det hade kännts bra ett tag nu? I lördags när jag frågade honom så hade vi ju tidigare under dagen pratat om att det inte var bra men att vi skulle ge det lite mer tid. Då ljög han för mig.
I tisdags när vi pratade tog jag upp det igen. Då ljög han ytterligare en gång.
Tror dessutom jag tog upp saken redan efter juldagen då jag träffat henne. Så frågan är hur många gånger han ljugit för mig. Varför sa han inte som det var när han fick messet? Vad som verkligen stod i det?
Nä, det känns som om han ljuger för allt och alla. Han är alldeles för jävla feg.
Han grät nästan hela tiden som vi pratde igår. Flera gånger frågade han om jag kunde förlåta honom. Nä, inte bara så.
Mot slutet sa han något om att han verkligen inte vill mig något illa, eller något liknande iallafall. Då sa jag att han lyckas inget vidare med sitt mål. Inte när han ljuger och inte heller när han ringde stupfull vid julfesten. "Trodde du hade förlåtit mig för det" kom det då. Förlåta och glömma är inte samma sak för mig. Kanske är jag långsint men jag vet inte.
Vad gäller att han hållt på och strula med två tjejer parallellt förnekar han totalt.
Tydligen var hans båda ex bara ute efter att förstöra för honom. Denna offermentalitet hos honom gör mig galen. Nu nämnde hans ex/min vän något i förbifarten som jag hängde upp mig på och frågade vidare om. Att jag hängt upp mig på något hade jag inte berättat för henne tidigare.
Lättad
M har redan svarat på mitt meddelande. Kändes riktigt skönt. Tror han satt en bra stund för att komma på vad han skulle skriva. Han har velat skriva han med tidigare men inte vågat. Han trodde att jag var så arg och ledsen för att han åkte till Thailand. Det har jag varit/är, men det betyder ju inte att jag vill att han ska försvinna ur mitt liv.
Han har inte träffat någon ny, men han tackade för att jag vågade berätta. Tror inte han förstår exakt hur mycket han betytt och betyder för mig. Mellan raderna kan jag utläsa att han blev ledsen. Han skrev inte kram eller något om att han saknar mig med. Fast det kanske är underförstått i att han velat skriva eller höra av mig.
Det känns bra att ha börjat få upp lite kontakt igen, även om det gör mig ledsen med.
M vet nu iallafall att jag träffat någon ny, däremot vet inte a exakt hur mycket m fortfarande betyder för mig. Jag har sagt att jag vill fortsätta hålla kontakt med m, och att han betytt mycket och att jag fortfarande tycker om honom. Jag har också sagt att det är omöjligt för m och mig att bli ihop igen i nuläget. Allt det stämmer ju, det enda jag inte berättat är att jag önskar att det inte vore så.
M verkar tro att jag mår bra. Det gjorde jag ett tag med, men sen har det vänt nedåt igen. Hopplösheten jag känner är stor. Även om jag längtar efter barn har jag svårt att tro att jag någonsin kommer få några, oftast känns det svårt att tro att jag kommer att bli över 30. Men det är kanske så här det ska kännas ibland...
Ska ta och röja upp lite snabbt här hemma nu, äta lite frukost och fixa till mig lite lätt. Jag tar inte så lång tid på mig. Sen är det dags för julavslutning på jobbet och därefter ska jag hem till a. Egentligen känner jag för att vara ensam hemma, men jag vet att han blir så nervös och ledsen om jag säger det.
Naja, lyssnar på Josh Grobans julskiva nu, köpte den igår samt några änglar till mig själv. Kanske man kan komma in i lite julstämmning...
m, m och åter m
Har under en längre tid ignorerat en kille på msn, men ikväll gjorde jag ett undantag. Han är en bekant till m och var med på Thailandsresan. Han frågade om jag fortfarande saknade m. Jag erkände att jag gjorde det och att jag inte hört något från honom sedan veckan innan Thailand. Tänkte om han kanske kunde säga om m träffat någon annan, vad som hände i Thailand egentligen. Men inte då. Han säger bara att det är bättre att inte ha någon kontakt om jag ska komma över honom...
Vet inte alls vad jag ska tro. Har ju haft känslan av att han är intresserad av mig, därför vore det väl naturligt av honom att vilja att jag ska hålla mig borta från m. Å andra sidan borde han ju då kunna berätta om m träffat någon annan... Eller så vill han inte såra mig, göra mig ledsen. Skrev ju att jag inte mått så bra det senaste... Nä, jag vet inte alls vad jag ska tro.
Borde lägga mig och försöka sova snart och komma upp i skaplig tid imorgon. Har dock en känsla av att jag inte kommer kunna sova.
Hemma
Är hemma i min lägenhet nu. Ensam. Skönt faktiskt. Har inte gjort så mycket mer än legat i sängen framför tv och dator, men ändå skönt.
Kikar runt en del på facebook. Känns overkligt att jag inte varit i Tranås över 4 månader. Känns inte som om jag riktigt gått vidare efter m. Har ju ingen som helst aning om han gjort det heller. Det känns som så eftersom jag inte hört något från honom på ett tag, men jag vet inte. Har ju inte varit inloggad på msn så mycket sedan jag träffade a. Känner att allt blev alldeles för intensivt på en gång.
Dags att försöka ta ett steg tillbaka. Tyvärr vet jag ju att det inte är vad a vill, däremot vad jag behöver. Annars kommer han med största sannolikhet förlora mig än snabbare.
Kikar runt en del på facebook. Känns overkligt att jag inte varit i Tranås över 4 månader. Känns inte som om jag riktigt gått vidare efter m. Har ju ingen som helst aning om han gjort det heller. Det känns som så eftersom jag inte hört något från honom på ett tag, men jag vet inte. Har ju inte varit inloggad på msn så mycket sedan jag träffade a. Känner att allt blev alldeles för intensivt på en gång.
Dags att försöka ta ett steg tillbaka. Tyvärr vet jag ju att det inte är vad a vill, däremot vad jag behöver. Annars kommer han med största sannolikhet förlora mig än snabbare.
Tänker för mycket
Många skilda tankar har rusat runt i mitt huvud de senaste dagarna. Jag hatar när jag tänker för mycket, det är farligt. Brukar inte föra med sig så mycket positivt.
Har dessutom drömt om m två nätter i rad nu. Inte bra. Han kommer alltid betyda mycket för mig, tror jag iallafall. Så att inte har haft någon kontakt med honom på ett tag nu känns konstigt. Jag har ju ingen aning om vad han hittade på nere i Thailand. Och för att vara helt ärlig tycker jag att det är skönt att jag inte behöver bry mig egentligen. Att jag har a. Annars hade jag varit i upplösningstillstånd. Tänker ju som sagt alldeles för mycket.
Det känns bra med a. Men ibland undrar jag om vi går för fort fram. Om jag är redo för det här. Han har ju trots allt barn sen tidigare. Är jag helt ok med det?
Allt känns bara konstigt. Men jag är inte villig att släppa taget. Det känns ju så bra större delen av tiden, det vill säga då min hjärna inte hemsöks av alla tankar.
Trodde ju att m och jag faktiskt skulle ha en framtid ihop. Men så blev det ju inte. Hur ska jag då lyckas bygga upp något med a? Har jag verklligen lämnat m bakom mig, eller hur skulle jag reagera om han plötsligt ville ha mig tillbaka? Jag glömde ju min skidjacka hos honom när jag "flydde" ifrån honom i somras. Det vill säga efter att han i princip gjort slut, men jag fick säga orden. På något sätt känns det inte helt avklarat eftersom det blev ett så konstigt slut.
Jag har skrivit ett julkort som jag tänkte skicka till m´s morfar, men jag vet inte om det är en så bra idé. Skulle vilja fråga m om det, men är rädd för att ta kontakt. Jag har ju a nu. Och om m inte heller hör av sig så betyder väl det att han har kommit över mig? Jag vet inte, jag vet inte alls. Allt har bara blivit så dumt. Som alltid när jag är inblandad.
Precis innan jag träffade a pratade ju m och jag som om vi fortfarande hade en framtid ihop, även om vi inte var ihop. Det var ju hans "jag vet bara inte vad jag vill just nu". Suck!
Hur lämnar man någon som man fällt så många tårar över i flera år bakom sig? Hur glömmer man han som man trodde skulle bli far till ens barn?
Det borde inte vara några problem när man träffat någon som a. Någon som tänker lika mycket på barn som en själv. Någon som varje gång han vaknar till lite lätt när man fortfarande ligger och läser mumlar hur mycket han älskar mig eller hur underbar jag är... Han är på vissa sätt väldigt lik m, på andra helt olik. Men det märks hur mycket han tycker om mig, men det gjorde m med och jag honom, ändå gick allt åt helvete?
Suck igen, som sagt mycket som snurrar i min lilla överhettade hjärna.
Såg d häromdagen förresten. Han hälsade inte även om han måste ha sett mig.Det var när a och jag var och handlade. Kändes inte bra. Kändes som om jag borde ha dåligt samvete över att vara där med a även om det var d som bestämde sig för att han inte ville ha mig. Han hade klippt sig. Äntligen! Såg bra ut. Och han är trevlig, men nu vet jag att han inte är något för mig. När det gäller honom grämer jag mig bara över att jag gjorde mig så sårbar.
Har dessutom drömt om m två nätter i rad nu. Inte bra. Han kommer alltid betyda mycket för mig, tror jag iallafall. Så att inte har haft någon kontakt med honom på ett tag nu känns konstigt. Jag har ju ingen aning om vad han hittade på nere i Thailand. Och för att vara helt ärlig tycker jag att det är skönt att jag inte behöver bry mig egentligen. Att jag har a. Annars hade jag varit i upplösningstillstånd. Tänker ju som sagt alldeles för mycket.
Det känns bra med a. Men ibland undrar jag om vi går för fort fram. Om jag är redo för det här. Han har ju trots allt barn sen tidigare. Är jag helt ok med det?
Allt känns bara konstigt. Men jag är inte villig att släppa taget. Det känns ju så bra större delen av tiden, det vill säga då min hjärna inte hemsöks av alla tankar.
Trodde ju att m och jag faktiskt skulle ha en framtid ihop. Men så blev det ju inte. Hur ska jag då lyckas bygga upp något med a? Har jag verklligen lämnat m bakom mig, eller hur skulle jag reagera om han plötsligt ville ha mig tillbaka? Jag glömde ju min skidjacka hos honom när jag "flydde" ifrån honom i somras. Det vill säga efter att han i princip gjort slut, men jag fick säga orden. På något sätt känns det inte helt avklarat eftersom det blev ett så konstigt slut.
Jag har skrivit ett julkort som jag tänkte skicka till m´s morfar, men jag vet inte om det är en så bra idé. Skulle vilja fråga m om det, men är rädd för att ta kontakt. Jag har ju a nu. Och om m inte heller hör av sig så betyder väl det att han har kommit över mig? Jag vet inte, jag vet inte alls. Allt har bara blivit så dumt. Som alltid när jag är inblandad.
Precis innan jag träffade a pratade ju m och jag som om vi fortfarande hade en framtid ihop, även om vi inte var ihop. Det var ju hans "jag vet bara inte vad jag vill just nu". Suck!
Hur lämnar man någon som man fällt så många tårar över i flera år bakom sig? Hur glömmer man han som man trodde skulle bli far till ens barn?
Det borde inte vara några problem när man träffat någon som a. Någon som tänker lika mycket på barn som en själv. Någon som varje gång han vaknar till lite lätt när man fortfarande ligger och läser mumlar hur mycket han älskar mig eller hur underbar jag är... Han är på vissa sätt väldigt lik m, på andra helt olik. Men det märks hur mycket han tycker om mig, men det gjorde m med och jag honom, ändå gick allt åt helvete?
Suck igen, som sagt mycket som snurrar i min lilla överhettade hjärna.
Såg d häromdagen förresten. Han hälsade inte även om han måste ha sett mig.Det var när a och jag var och handlade. Kändes inte bra. Kändes som om jag borde ha dåligt samvete över att vara där med a även om det var d som bestämde sig för att han inte ville ha mig. Han hade klippt sig. Äntligen! Såg bra ut. Och han är trevlig, men nu vet jag att han inte är något för mig. När det gäller honom grämer jag mig bara över att jag gjorde mig så sårbar.
hjälp?
Känner mig hemsk för att jag lämnat m bakom mig. För att jag gått vidare, för att det känns så fruktansvärt bra med a. Trodde inte jag skulle kunna ha det lika bra med någon annan som jag hade det med m. Har dåligt samvete över det.
Precis som a säger så känns allt så lätt. Vi har redan pratat om ämnen som barn, flytta ihop, förlovning till och med att gifta sig. Känns skrämmande att allt går så snabbt. Samtidigt känns det så bra så vad är det att vänta på?
Lägenheten är uppsagd till den sista december. Ska försöka se om jag kan bo kvar några månader till. Om det kanske går att ta en ny 3-månaders uppsägningsperiod. Så att jag har kvar den till sista februari iaf. Även om a säger att han gärna ser att jag flyttar hit nästan nu med en gång. Men vi har ju bara kännt varandra en månad! Det känns helt sjukt! Overkligt!
Vad ska jag göra! Svar välkomnas verkligen!
Precis som a säger så känns allt så lätt. Vi har redan pratat om ämnen som barn, flytta ihop, förlovning till och med att gifta sig. Känns skrämmande att allt går så snabbt. Samtidigt känns det så bra så vad är det att vänta på?
Lägenheten är uppsagd till den sista december. Ska försöka se om jag kan bo kvar några månader till. Om det kanske går att ta en ny 3-månaders uppsägningsperiod. Så att jag har kvar den till sista februari iaf. Även om a säger att han gärna ser att jag flyttar hit nästan nu med en gång. Men vi har ju bara kännt varandra en månad! Det känns helt sjukt! Overkligt!
Vad ska jag göra! Svar välkomnas verkligen!
jag och pappa, barn
Det var nu ett bra tag sedan jag skrev senast. Vanligen ett ganska bra tecken. Det betyder att jag varit upptagen med annat än min kära dator och förhoppningsvis att jag mått ganska bra.
Kommer knappt ihåg vad jag skrev senast. Får väl ta och uppdatera mig själv sen.
Den senaste tiden har faktiskt varit ganska lyckad. Det har bara kännts bättre och bättre med a. Det är skrämmande hur många gånger vi båda varit på väg att säga samma sak eller gått och funderat i samma banor. Vi har bara kännt varandra några veckor men det känns som så mycket längre.
Hans längd stör mig inte det minsta längre. Eller iaf inte så länge jag inte har högklackat (vilket är väldigt sällan) eller mina kängor med ganska hög sula. Däremot har jag kommit på två fördelar med att han är nästintill jämnlång med mig. Den första rör sexlivet, det finns ställningar som inte riktigt fungerar när killen är mycket längre. Inget jag klagar på om man säger så. Jag har däremot svårt för att hålla fingrarna i styr vilket jag återkommer till... Den andra är att jag kan sno hans kläder utan att de är alldeles för stora. :) Iaf tröjorna. Om baken är jag större.
Allt har fungerat bra under den tiden vi varit själva och även de gånger då vi träffat dottern hemma hos modern. I helgen var det då dags a att ha henne. Fredagen gick bra, jag åkte ju och jobbade väldigt tidigt. Lördagen skapligt (sov hemma den natten eftersom jag jobbat och ville kunna sova ut), eller åtminstone skapligt till att börja med. Hon var lite kinkig och grinig, men hon mådde inte bra och saknade sin mamma så det är väl förståligt.
Det känns dock lite som om hon planerar att ha mig som ett slags länk till mamman bakom ryggen på pappa. Hon säger ofta att hon inte tycker om honom och att hon inte vill vara där. Men hon säger det bara så att han inte hör. Det känns jobbigt. Väldigt jobbigt.
Helvetet bröt dock inte ut förrän senare. Hon gick frivilligt och la sig tidigt. Ovanligt, men visst hon mådde ju inte bra. Så när jag och a ligger i soffan kan jag ju inte hålla fingrarna i styr. Även om han sagt att vi får låta bli att ha sex när hon är där. Men dumma kåta jag tänkte men det hörs väl knappt om vi är tysta. Helt ärligt kan jag väl säga att jag inte tänkte så mycket mer än att jag ville ha honom.
Hade väl varit bättre om vi haft tv.n på högre volym. Allra bäst om jag låtit bli honom. I alla fall så hade hon inte somnat och förmodligen haft öronen på spänn redan innan för att höra vad vi sysslade med.
Efteråt när jag går förbi i hallen ropar hon på mig att jag ska komma och därefter även att jag ska stänga dörren. Sen får jag höra att jag är dum i huvudet. Va fan sysslade vi med. Att vi inte kunde låta bli det när hon var där. Jag var sjuk i huvudet. Imorgon skulle hon åka till sin mamma och berätta allt och så vidare. Upprörd räcker inte för att beskriva tillståndet hon var i. Vad skulle jag göra? Hon sa även att hon ljugit för mig tidigare när hon sa att hon ville ha mig där. Eller att hon ville det tidigare men inte nu längre.
Jag sa förlåt, att jag inte tänkte mig för. Att jag inte är van vid att ha barn i närheten (vilket är dagens sanning). Att jag tycker otroligt mycket om hennes pappa och att det inte var något fel med det vi gjorde, men att jag förstår att hon reagerade. Va fan skulle jag gjort?
Till slut kom a också och undrade vad det va. "Det fattar du väl, tänk efter" eller något liknande fick han väl till svar.
Vi lämnade henne ensam ett tag så jag kunde berätta vad vi sagt. Sen fick han gå och prata med henne själv. Vet inte vad han sa riktigt. Men en sak var i alla fall att vi bara hade pussats och kramats i soffan, och att det måste man få göra. Hon hade väl lugnat ner sig så sakteliga.
Hon ropade in mig en gång till senare och sa "förlåt för vad jag sa innan". Hon grät. Jag sa att vi båda gjort fel, men att jag tycker väldigt mycket om både henne och hennes pappa. Att jag förstår att hon älskar sin mamma mest i världen och så.
Kändes bättre därefter, men jag är lite rädd för att hon försöker manipulera mig.
Dagen efter sa hon att hon inte sovit något, mest på grund av vad som hänt dagen efter. Hon låtsades sova när a var inne hos henne för att se om hon sov. Men när han åkt för att handla frukost och jag gick upp gick hon med upp. Mig var hon trevlig mot, men väldigt avig mot sin pappa.
Tycker inte alls om hennes attityd mot a. Ser att han blir väldigt ledsen.
Men det var skönt att åka och jobba hela söndagen. Hon sov när jag kom på kvällen, eller låtsades sova. Litar inte på henne. Idag skulle hon gå hem till mamma efter skolan, så efter a.s lunch så åkte jag hem till mig. Åker väl tillbaka senare idag. Får väl se hur hon verkar då.
Det är jobbigt. Tycker så otroligt mycket om a. Men jag vet inte om jag orkar med en massa strul, ska dock ge det hela en seriös chans. När det bara är a och jag är allt riktigt bra.
Blev mycket på en gång nu. Osammanhängande med känns det som. Men men... Jag är som jag är.
Kommer knappt ihåg vad jag skrev senast. Får väl ta och uppdatera mig själv sen.
Den senaste tiden har faktiskt varit ganska lyckad. Det har bara kännts bättre och bättre med a. Det är skrämmande hur många gånger vi båda varit på väg att säga samma sak eller gått och funderat i samma banor. Vi har bara kännt varandra några veckor men det känns som så mycket längre.
Hans längd stör mig inte det minsta längre. Eller iaf inte så länge jag inte har högklackat (vilket är väldigt sällan) eller mina kängor med ganska hög sula. Däremot har jag kommit på två fördelar med att han är nästintill jämnlång med mig. Den första rör sexlivet, det finns ställningar som inte riktigt fungerar när killen är mycket längre. Inget jag klagar på om man säger så. Jag har däremot svårt för att hålla fingrarna i styr vilket jag återkommer till... Den andra är att jag kan sno hans kläder utan att de är alldeles för stora. :) Iaf tröjorna. Om baken är jag större.
Allt har fungerat bra under den tiden vi varit själva och även de gånger då vi träffat dottern hemma hos modern. I helgen var det då dags a att ha henne. Fredagen gick bra, jag åkte ju och jobbade väldigt tidigt. Lördagen skapligt (sov hemma den natten eftersom jag jobbat och ville kunna sova ut), eller åtminstone skapligt till att börja med. Hon var lite kinkig och grinig, men hon mådde inte bra och saknade sin mamma så det är väl förståligt.
Det känns dock lite som om hon planerar att ha mig som ett slags länk till mamman bakom ryggen på pappa. Hon säger ofta att hon inte tycker om honom och att hon inte vill vara där. Men hon säger det bara så att han inte hör. Det känns jobbigt. Väldigt jobbigt.
Helvetet bröt dock inte ut förrän senare. Hon gick frivilligt och la sig tidigt. Ovanligt, men visst hon mådde ju inte bra. Så när jag och a ligger i soffan kan jag ju inte hålla fingrarna i styr. Även om han sagt att vi får låta bli att ha sex när hon är där. Men dumma kåta jag tänkte men det hörs väl knappt om vi är tysta. Helt ärligt kan jag väl säga att jag inte tänkte så mycket mer än att jag ville ha honom.
Hade väl varit bättre om vi haft tv.n på högre volym. Allra bäst om jag låtit bli honom. I alla fall så hade hon inte somnat och förmodligen haft öronen på spänn redan innan för att höra vad vi sysslade med.
Efteråt när jag går förbi i hallen ropar hon på mig att jag ska komma och därefter även att jag ska stänga dörren. Sen får jag höra att jag är dum i huvudet. Va fan sysslade vi med. Att vi inte kunde låta bli det när hon var där. Jag var sjuk i huvudet. Imorgon skulle hon åka till sin mamma och berätta allt och så vidare. Upprörd räcker inte för att beskriva tillståndet hon var i. Vad skulle jag göra? Hon sa även att hon ljugit för mig tidigare när hon sa att hon ville ha mig där. Eller att hon ville det tidigare men inte nu längre.
Jag sa förlåt, att jag inte tänkte mig för. Att jag inte är van vid att ha barn i närheten (vilket är dagens sanning). Att jag tycker otroligt mycket om hennes pappa och att det inte var något fel med det vi gjorde, men att jag förstår att hon reagerade. Va fan skulle jag gjort?
Till slut kom a också och undrade vad det va. "Det fattar du väl, tänk efter" eller något liknande fick han väl till svar.
Vi lämnade henne ensam ett tag så jag kunde berätta vad vi sagt. Sen fick han gå och prata med henne själv. Vet inte vad han sa riktigt. Men en sak var i alla fall att vi bara hade pussats och kramats i soffan, och att det måste man få göra. Hon hade väl lugnat ner sig så sakteliga.
Hon ropade in mig en gång till senare och sa "förlåt för vad jag sa innan". Hon grät. Jag sa att vi båda gjort fel, men att jag tycker väldigt mycket om både henne och hennes pappa. Att jag förstår att hon älskar sin mamma mest i världen och så.
Kändes bättre därefter, men jag är lite rädd för att hon försöker manipulera mig.
Dagen efter sa hon att hon inte sovit något, mest på grund av vad som hänt dagen efter. Hon låtsades sova när a var inne hos henne för att se om hon sov. Men när han åkt för att handla frukost och jag gick upp gick hon med upp. Mig var hon trevlig mot, men väldigt avig mot sin pappa.
Tycker inte alls om hennes attityd mot a. Ser att han blir väldigt ledsen.
Men det var skönt att åka och jobba hela söndagen. Hon sov när jag kom på kvällen, eller låtsades sova. Litar inte på henne. Idag skulle hon gå hem till mamma efter skolan, så efter a.s lunch så åkte jag hem till mig. Åker väl tillbaka senare idag. Får väl se hur hon verkar då.
Det är jobbigt. Tycker så otroligt mycket om a. Men jag vet inte om jag orkar med en massa strul, ska dock ge det hela en seriös chans. När det bara är a och jag är allt riktigt bra.
Blev mycket på en gång nu. Osammanhängande med känns det som. Men men... Jag är som jag är.
SÅ får man inte göra!
Jag som hade bestämt mig för att inte vakna helt idag när han gick upp. Och jag lyckades, men precis innan han stängde dörren klämmer han ur sig: Jag älskar dig.
JAG ÄLSKAR DIG! Man kan för fan inte säga jag älskar dig till en person som man känt mindre än en vecka!!!! Jag blir ju livrädd ju! Men visst, man kan ju alltid låtsas som om man inte hörde. Lika bra går det inte att ignorera messet som kom en liten stund senare. Med samma innehåll! :(
Vad gör man? Jag älskar inte honom, jag känner honom inte! Eller lite känner man väl varandra, men... Jag skickade iväg ett mess iaf om att han inte får säga så, inte än, eftersom han knappt känner mig.
Suck!!!! Igår föreslog han också att jag skulle kunna följa med honom och hans dotter på bio. Det sa jag också ifrån om. Hon ska inte blandas in än på ett bra tag.
Jag vet ju knappt om jag kan tänka mig honom i det långa loppet. Hade hoppats på att vi skulle ta det lugnt. Att vi får se hur det känns och vad som händer. Men nu har han sovit här 3 nätter i rad, och han vill hemskt gärna komma ikväll igen.
Har nog fel inställning som inte tar så hårt på att någon sover över. Jag vet inte alls.
Jag vet ju verkligen inte alls om jag kan tänka mig att bli riktigt seriös med honom. Men jag sänder nog helt fel signaler. Jag gör lätt det, och tyvärr ofta.
Nu kommer jag väl till det andra som man egentligen inte får göra. Tänka på storleken.. Och i det här fallet är det mycket jag tänker på. Jag är van vid killar som är minst 1.90 långa. Gillar verkligen långa killar. Men han är kortare än jag...(är 1.70 själv). Så känns det iaf. Jag kan bortse från det större delen av tiden. Men igår tänkte jag på att det blir lite annorlunda när man har sex... Känns inte så bra. Men det är väl kanske en vanesak. Men långa killar har alltid varit min grej. Att istället se ett par extra skor i sin egen storlek, när man är van vid båtar som har stl 45-46...
Ytterligare en storlek skiljer sig åt från vad jag är van vid från förhållandet med m. M och jag hade riktigt bra sex, vi passade superbra ihop. Och förlåt, men storleken har viss betydelse, det känns mer, man har mer att jobba med på ngt sätt. Låter helt sjukt säkert, men så är det.
Men man kan säkert få ett bra sexliv ändå, man vänjer väl sig och hittar andra saker.
Jag känner mig verkligen hemsk just nu. Men... Kan man inte ta det lugnt med att bli för seriös, men ändå ha sex? Eller är felet att han får komma hit, att vi käkar och bara är?
Suck, jag är som jag är när jag inte blev som jag skulle.
Jag trivs bra med honom. Fast kanske är det sällskapet jag gillar. Vill inte tro det, men jag vet inte. Men det känns konstigt det här med att han är så kort. Förlåt, men det gör det... Men sen är det den lilla detaljen att han har en dotter på 10 år. Det är faktiskt lite skrämmande. Men det måste han väl förstå iaf? Även om jag träffat henne och så..
Usch och fy och suck! Vad ska jag säga till honom? Vad göra? Nästa vecka har han dottern iaf, så då kan vi ju inte träffas utan jag får lite tid till att tänka och så.
Usch, känner mig hemsk! Ska kanske försöka sova lite till, eller titta lite barnprogram. För ett är säkert, när jag fick messet blev jag helt klarvaken.
M
M loggade in på msn ikväll. Sent. Förmodligen så att han skulle kunna bli av med mig snabbt om det blev jobbigt. Det var stelt. Han skrev inget om i torsdags.
Dessutom skrev han bara kram när han loggade ut. Inte bamsekram eller puss som han ibland skrivit tidigare. Kanske för att jag skrev puss o kram sist.
Hatar att fortfarande känna så mycket för honom. Hatar att veta att det troligen aldrig kommer att bli vi två igen, oavsett hur mycket vi fortfarande känner för varandra.
Dessutom skrev han bara kram när han loggade ut. Inte bamsekram eller puss som han ibland skrivit tidigare. Kanske för att jag skrev puss o kram sist.
Hatar att fortfarande känna så mycket för honom. Hatar att veta att det troligen aldrig kommer att bli vi två igen, oavsett hur mycket vi fortfarande känner för varandra.
Totalbryt
Fick se kort på m på facebook från kräftskivan som var ca 2 veckor efter han dumpat mig. Han ser ut att stormtrivas i hennes famn! Misstänkte att han tyckte om henne en hel del. HATA HATA HATA!!!!!!!!!!!!! Ska egentligen inte säga något eftersom jag själv hånglade med en den kvällen, skillnaden: jag saknade m hela kvällen och messade honom, jag vet inte vem killen var, m har kännt henne sen han var liten.....
JAG HATAR MITT JÄVLA PISSLIV OCH ALLA FALSKA JÄVLAR SOM LJUGER FÖR ATT JAG SKA HÅLLA MIG LUGN!!!!!!!!!!!
En sådan här sak förstör allt som gjort mig glad tidigare under dagen. Jag AHHHHHHHH!
JAG HATAR MITT JÄVLA PISSLIV OCH ALLA FALSKA JÄVLAR SOM LJUGER FÖR ATT JAG SKA HÅLLA MIG LUGN!!!!!!!!!!!
En sådan här sak förstör allt som gjort mig glad tidigare under dagen. Jag AHHHHHHHH!
