~fairytale gone bad~

Sov till 11 idag och gav mig ut på en promenad direkt. Samma runda som jag alltid går när jag går själv. Samma runda som flera stycken varnat mig för att gå, eller rättare sagt försökt säga åt mig att jag verklligen, verkligen inte borde gå den rundan. Å andra sidan har några sagt att det inte är någon större fara.

Det är runt ett elljusspår i ena änden av byn som jag går. Själva spåret är bra, men anledningen till att många säger att jag inte bör gå där är för att det ligger ett hem precis intill och att man kan stöta på de boende när man går där.

Visst har jag stött på folk tidigare när jag gått där, men aldrig mer än att man sagt möjligtvis hej samt kanske några ord till. Idag var dock annorlunda, när jag kom ut från spåret springer en tjej efter mig och vill låna min telefon och att det är viktigt. Jag frågar om det inte finns telefoner uppe på hemmet, men hon säger att de inte fungerar. Eftersom jag fått rådet att inte stöta mig med någon där samt att jag inte kan avgöra om det faktiskt skulle kunna vara viktigt får hon låna telefonen. Men jag slår numret. Hon börjar gå ifrån mig, och jag tänker jävlar! Jag följer efter, men hon stannar efter ett tag. Ingen svarar. Hon provar nummer efter nummer. Det börjar kännas som om det verkligen inte var viktigt i alla fall. Men jag vill inte stöta mig med henne. Vet ju inte hur hon kommer att reagera. Till slut svarar någon på ett nummer. Hennes mormor och morfar hör jag.

Hon skriker att hennes mamma och antagligen hennes syster inte svarar eller hör av sig. Att hon är fast ute i skogen och att hon behöver hjälp. Att de pryglar henne på avdelningen. Att hon vill ha numret till någon annan.

Vid detta laget ångrar jag att jag lånat ut telefonen. Jag förstår de som inte orkar svara, inte höra av sig. Tycker synd om hennes morföräldrar som nu plågas av ett telefonsamtal som jag bär skuld till att det kunde äga rum.

Därefter provar hon ytterligare nummer. Men eftersom hon flera gånger sagt att det var det sista numret sa jag till slut ifrån. Att det varit många sista nummer och att det nu fick vara nog. Hon tog det lugnt och tackade tror jag. Sen sa hon att de slog henne, undrade vad hon hade gjort vårdarna för ont.

Svarade bara att jag inte visste. Jag vet otroligt lite om hemmet. Än mindre vad det har för rykte vad gäller hur de intagna/boende behandlas.

I detta fall tror jag inte att det låg för mycket sanning i hennes påstående, men man vet ju aldrig.

Vad jag tycker är konstigt är att det var en person där inne som såg oss och som för ett ögonblick verkade vara på väg ut till oss med. Varför stannade han upp och vände? Boende eller vårdare?

Jag har hört flera olika bud om vad det är för några som bor där. F.d, narkomaner, våldtäktsmän samt mördare bland annat. Ett slags utslussning tillbaka till samhället. Behandlingshemmet för narkomaner och liknande tror jag dock ligger på ett annat ställe i byn.

En bekant till mig sökte jobb där i våras, hon fick det inte, men enligt henne var det psykiskt sjuka. Hon fick inte jobbet, de rekommenderade inte att personer under 25 jobbade där.

Det är ett ganska litet samhälle jag bor i, och det finns flera olika typer av hem i närheten. Tidigare fanns det även mycket flyktingar. Det kom en hel drös i våras, men det är inte ofta man ser dem. Förutom när de alla samlas utanför huset jag bor i.

Jag har själv bara bott här i ett drygt år, men inte ens de som bott här nästan hela sina liv verkar vara helt säkra på vad det är som föregår på olika ställen. Det skrämmer mig, mest för att all ryktesspridning gör att den allmänna rädslan växer. Det är aldrig bra. I vissa fall kanske den är befogad, men av andra orsaker än man vet om. Tycker inte om när det är så mycket hysch,hysch.