Familj och annat
Kom på att jag måste ta egen bil imorn. Lite tråkigt, inte minst som jag inte vet om jag kommer att jobba nästa helg. Har varit kul att åka ihop med s. Inte minst som alla säger att han inte pratar, men med mig pratar han. Det verkar iallafall som om han inte lider av mitt sällskap. Han är trevlig. Lite tystlåten, men han skrattar mycket.
Men farbror fyller år imorn så självklart måste jag åka förbi honom och säga grattis. Får väl försöka vårda relationen med den delen av släkten/familjen som jag vill behålla kontakten med. Fast jag tycker det bara är kul att åka dit en sväng, även om jag var där i lördags.
Angående familj och så, var ju hemma hos mor i måndags. Jag har tidigare inte riktigt trott på mamma när hon säger att det stinker spyer efter min styvsyster. Men när jag gick till toan på övervåningen vände det sig nästan i magen på mig. Hur kan hon själv stå ut? Dessutom har jag ofta tyckt att jag är slarvig av mig... Men där ligger jag i lä. Tjejen har många verkligt goda kvaliteter men jag känner mig ändå väldigt distanserad till henne. Vi har aldrig bott tillsammans. Vi har aldrig pratat om att vi båda mår dåligt på varsitt håll.
Men när jag hör mamma säga att hon inte tänker fortsätta med någon terapi?! Och att hon vill lägga av med tabletterna hon fått?! Antingen inser hon inte hur sjuk hon är eller så vill hon inte bli frisk. Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Jag har mått dåligt länge, men det är först nu jag sökt hjälp. Å andra sidan har jag aldrig varit riktigt lika illa ute, åtminstone inte fysiskt. Jag har heller aldrig vänt hjälpen ryggen. Återigen så är det otroligt få, egentligen bara en som förstår hur långt ner jag sjunker ibland. Numera kanske det finns fler, men det är de som lärt känna mig de senaste månaderna. Tror inte ens m förstod hur illa ute det var när jag sa att jag inte kände för att leva längre. Jag ville inte ta livet av mig, jag ville bara sluta existera. Svårt att förklara...
I alla fall, tankar snurrar som vanligt hos mig. Nog dags att lägga ner för idag.
Men farbror fyller år imorn så självklart måste jag åka förbi honom och säga grattis. Får väl försöka vårda relationen med den delen av släkten/familjen som jag vill behålla kontakten med. Fast jag tycker det bara är kul att åka dit en sväng, även om jag var där i lördags.
Angående familj och så, var ju hemma hos mor i måndags. Jag har tidigare inte riktigt trott på mamma när hon säger att det stinker spyer efter min styvsyster. Men när jag gick till toan på övervåningen vände det sig nästan i magen på mig. Hur kan hon själv stå ut? Dessutom har jag ofta tyckt att jag är slarvig av mig... Men där ligger jag i lä. Tjejen har många verkligt goda kvaliteter men jag känner mig ändå väldigt distanserad till henne. Vi har aldrig bott tillsammans. Vi har aldrig pratat om att vi båda mår dåligt på varsitt håll.
Men när jag hör mamma säga att hon inte tänker fortsätta med någon terapi?! Och att hon vill lägga av med tabletterna hon fått?! Antingen inser hon inte hur sjuk hon är eller så vill hon inte bli frisk. Jag vet inte, jag vet verkligen inte. Jag har mått dåligt länge, men det är först nu jag sökt hjälp. Å andra sidan har jag aldrig varit riktigt lika illa ute, åtminstone inte fysiskt. Jag har heller aldrig vänt hjälpen ryggen. Återigen så är det otroligt få, egentligen bara en som förstår hur långt ner jag sjunker ibland. Numera kanske det finns fler, men det är de som lärt känna mig de senaste månaderna. Tror inte ens m förstod hur illa ute det var när jag sa att jag inte kände för att leva längre. Jag ville inte ta livet av mig, jag ville bara sluta existera. Svårt att förklara...
I alla fall, tankar snurrar som vanligt hos mig. Nog dags att lägga ner för idag.
Kommentarer
Postat av: Jhonny
Ryggradslös är rätta ordet.. Om man, mot förmodan, skulle råka göra någon gravid och hon bestämmer sig för att behålla det, då får man fan lösa det på ett eller annat sätt.. Men kidden måste iaf ha en rolemodel...
Från sthlm kan man tro?
Trackback