~fairytale gone bad~

E är verkligen vad jag behöver just nu. Bara han inte sårar mig. Mina hjärnspöken är aldig långt borta och talar om för mig hur värdelös jag är. Att jag inte är något att ha.

Godingen sa en fin kommentar innan idag när vi pratade om sex (inget ovanligt ämne iofs) och att jag känner att jag inte är något vidare att ha, han sa att det handlar inte om hur bra man är i sängen utan känslan. Tror jag förstod lite hur han menade. Jag hatar dock att känna mig så underlägsen som jag gör. Vad jag än gör så känner jag mig värdelös. Det är jobbigt.

Vid kommentaren att viss smärta är befriande tog godingen omedelbart tag om mina underarmar och drog upp ärmarna. Han konstaterade att mina armar såg fina ut just nu. Men det kostar på. Längtan finns där. Jag vill så gärna, det skulle kännas så skönt. Sen tänker jag på att när den känslan försvunnit sitter märkena kvar, inte lika skönt. Står jag emot tillräckligt länge borde ju suget försvinna.

Men det kliar i armarna på mig, jag känner mig underlägsen och värdelös. Dock inte så mycket när e håller om mig. Han behöver ofta bara titta på mig för att se att något är fel. Men det är bra att vi inte träffas för mycket, då kanske vi skulle tröttna på varandra. Saknar honom iallafall.