~fairytale gone bad~

Så var det ett nytt år. Än så länge känns det inte ett dugg bättre än det gamla.

Gårdagen började rätt lugnt. Lagom tills att jag skulle gå upp till mamman och lillfian kom a så han fick följa med. Hon är verkligen söt den lilla. Jag såg hur a tittade och jag vet att han längtar. Ibland tänker jag "visst varför inte" men det känns verkligen inte som en så bra idé att skaffa barn med honom. Inte när man ser hur det fungerar med den dotterna han redan har. Det känns bara inte rätt.

Framåt eftermiddagen for vi hem till mor som bjöd på riktigt god mat. Trevligt var det med. Med undantag för ett sjukt skämt från min brors och hans vänners sida. På något sätt kändes det ändå inte helt rätt. A är söt, han är trevlig, men jag vet inte.

Känner mig riktigt hemsk och elak för att jag känner så.

Ett tag kändes det rätt bra. Även till att börja med när vi gått upp och krupit ner i brors säng. Jag ville krypa intil och gosa. A ville något mer. Inte mig emot, bara det att... Visst jag kommer, men det är inget speciellt. Känns som om han har väldigt svårt för att läsa vad jag vill, han kör bara på i samma snabba tempo.

Hade jag verkligen, verkligen varit förälskad i honom hade jag efteråt inte velat något annat än att ligga riktigt nära och gosa. Jag kröp bara ihop i min sida av sängen och ville sova.

Sov rätt så dåligt. Låg och tänkte en del, och när jag väl sov var drömmarna rätt så obehagliga. Vaknade under förmiddagen men orkade inte bry mig om att gå upp. Vände mig bara om och låtsades sova vidare. Somnade väl om ibland med. 11.36 gick jag upp. Ville se Ronja Rövardotter som börjat 6 minuter tidigare.

Var rätt slött hemma hos mor, tittade mest på tv medan de läste eller i mors fall även stickade. Åkte lite efter klockan 15. Färden hem till mig satt jag tyst. Gillar att sittta tyst för mig själv, men a gillar det inte alls. Inte sällan han vräker ur sig saker bara för att säga något. 

Väl här följde han med upp. Har inte gjort så mycket. Lite sådär oss emellan. Fast inte dåligt, vet inte riktigt hur jag ska beskriva det.

Jag sa att jag funderade på att be en killkompis följa med mig in till Växjö imorn. Vill ju köpa en mobil och hittar ju så extremt dåligt själv. Fast det reagerade han på. Tyckte att det kändes väldigt märkligt. Självklart vill han själv följa med istället. Han sa att killar inbillar sig att det ska bli något så fort de gör något med en tjej. Exempelvis tar en fika eller något.

Öhh??? Jaha. Hmm... Om det alltid är fallet, vilket han ville ha det till, så tycker jag nog ändå att jag klarat av det rätt så bra genom åren eftersom jag ofta haft killkompisar. Visst, jag har inte alltid skött det snyggt, en del har blivit sårade. Jag är duktigt på att sända blandade signaler. Men jag trivs med killar. Många av de tjejer jag de senaste åren lärt känna har precis som jag haft svårt för att komma överens med andra tjejer.

Naja, jag vet inte jag. Men jag struntar helt enkelt i att köpa en ny mobil ett tag till. Jag förstår ju i och för sig att han reagerar, men det rimmar rätt illa med att han nästa sekund säger att han inte alls är svartsjuk.

Vi pratade iallafall om en del. Min dåliga självkänsla och annat. Han nämner ofta att man måste kunna lita på varandra, lita på att den andre tycker om en. Vet inte hur många gånger han säger att han tycker otroligt mycket om mig, någon gång säger han också "men jag vet ju inte om du tycker om mig lika mycket". Jag trodde jag hade varit tydlig med att jo, jag gillar honom, men att jag inte är lika blint förälskad som han och att det till stor del också är varför jag tycker det är jobbigt att han gillar mig så mycket. På något sätt verkar det inte ha gått in.

Så jag nämnde det igen när han skulle åka. (Inte för att han går självmant, trots att jag sagt att jag vill sova själv, utan jag får närapå köra ut honom.) "Vadå, ska du dumpa mig eller?".  Sen börjar han babbla något om att jag ska säga till i god tid om jag är osäker så att han inte går och gör något dumt. Så uppfattade jag det han sa iallafall.

Har han inte förstått något av det jag sagt? Var det inte senast i lördags han stod i mitt kök och grät? Jag förstår ingenting.

Jag sa att det känns bättre nu än innan, men inte helt bra. På sätt och vis kanske jag ljög. Jag vet inte. Det har varit bättre mellan oss. Samtidigt som jag tror att jag blir mer och mer säker på att detta inte är något som kommer vara för alltid. Men, men... Återigen, vi får se hur helgen går...

Är jag en hemsk människa?  Jag vet inte. Kanske jag är det. Kanske var m mitt livs kärlek eftersom jag inte kan glömma honom utan fortfarande längtar efter honom (trots att jag vet att det till 99% bara skulle gå några månader innan vi gör slut igen). Ibland känns det dock som om jag är en elak, egoistisk människa.

Kanske skulle man se det nya året som en nystart, göra sig av med allt gammalt och börja om på nytt. Kanske är dags att flytta långt bort.