Zombie
Nu så har mer än halva veckan gått. Helt underbart skönt att helvetesveckan snart är över. Jag går omkring som en zombie. Fast jag är inte den enda som ser ut som ett lik på jobbet. Det är några fler. Andra kan inte alls förstå hur jävla pissigt man mår och hur väck man är. Usch och fy.
Det är I-skiftet som jag ska gå med nu i tre veckor. Kul och livligt. Några är vi ju som ska hålla ihop hela tiden. Jag och godingen, en som är mammaledig samt en av de "nya". Än så länge tycker jag riktigt bra om honom, han spexar en del men jobbar även. Det enda är att han är nära vän med några killar jag jobbat med tidigare. D bland annat, men även en annan kille som jag misstänker fick vissa känslor för mig. Så jag vet inte alls vad han har fått höra om mig, för uppenbarligen är det en del.... Men det kan inte vara särskilt hemska saker eftersom han gärna pratar med mig och så. Det finns med andra ord all anledning till att tro att det kommer fungera rätt bra. :)
I-skiftet är som sagt ett rätt så livligt skift. Bossen kom ju däreifrån så lite van var jag ju redan innan. De är alla väldigt trevliga om än lilla my/den lilla elaka/rötotten är mer än lite märklig. Mycket mer än lite märklig, man konstaterar rätt så fort att hon inte bor på denna planet. Pojken från juldagen och även gången innan jag var ute jobbar på det skiftet. Han försöker se butter och bestämd ut ibland när jag busar med honom, men han misslyckas rätt så stort.
Skiftledarn har på schemat satt in mig som operatör, vilket känns toppen. Läsa in, mäta samt lite om färgning kan jag. Planeringen samt mäta glans och liknande inte direkt, men jag kan lära mig. Jag trodde faktiskt inte att han skulle bry sig om att lära upp mig eftersom jag ännu inte är fast anställd, men se ibland blir man glatt överraskad. Han märkte väl redan i somras att jag är intresserad.
Vad gäller a så... Han ringde igår. Jag svarade inte, men skickade iväg ett mess senare och frågade om det var något viktigt. Hoppades på att han skulle messa, men han ringde istället. Först var ursäkten att han ville kolla hur det gick att jobba. Efter om och men undrade han om jag ville följa med på bio i helgen. Jag sa nej. Han frågade om det verkligen var över. Märker hur han tycker att jag gav upp för lätt. Han verkar faktiskt lite sur.
Vet inte hur många gånger han tjatat om att jag kan lita på honom, att det var enda gången han någonsin ljugit för någon och att han aldrig kommer att göra om det. Bullshit i mina öron. Sa faktiskt till honom att lägga ner, sluta tjata om det för jag tror honom ändå inte.
Sen strular det med hans dotter också, så jag förstår om han verkligen har det skitjobbigt och är nere. Men jag vill inte vara den tröstar honom längre. Jag känner ju att jag knappt tål honom. Jag är väl kankse knäpp, eller en riktig ärkebitch. Jag vet inte.
Nä, nu ska jag göra iordning några matlåder. Lagade riktig mat idag för första gången på hur länge som helst.
