Goda skratt och oro
Igår var det så dags för oss tjejer att visa var skåpet ska stå. Lyckades vi då? Nja, vi bjöd på skatt, överglänste de andra i snabbhet (hann därmed klart mest) och skiftledaren är vår vän. Som helhet skattade man nog mer åt oss än var imponerade. Fast mest skrattade nog vi båda, blev ett totalbryt efter en liten olycka. Jag hade kul, det är alltid kul att jobba med henne, åtminstone när jag har lite energi i kroppen.
Prata hann vi med en del också. Finns ju inte så många tjejer på min avdelning, inte som jag jobbar med, eller ska jag säga som jag går ihop med?... Nja, är ju lilla my som är som hon är. Samtliga tjejer som jag pratat med denna vecka har kommenterat henne. Alla är väl kanske inte så intresserade av att se hennes mus och höra allt om hennes mens... Hon hatar mig väl inte, men vi kommer ju aldrig bli bästa vänner heller. (Kan väl säga att hon har någor emot de flesta tjejer). Fröken gravid pratar ju med mig numer och vi kan jobba ihop. Hjälpte nog lite att jag konfronterade henne lite, det vill säga frågade henne rätt ut om hur svårt hon hade för mig samt sa att jag inte är intresserad av att hamna emellan i deras bråk. Fast mest hjälpte det nog att jag blev tillsammans med E. Nja, den jag tål minst är nog hon den nya som tar efter pojkarna på ett inte så bra sätt.
Kul hade jag igår iaf. Trots att jag fick lite hat på en av rasterna, men så går det när man säger som man tycker och inte tycker som alla andra.
Hjärtat fortsätter dock spela spratt i bröstet på mig. Det har fortsatt idag med. Igår när jag kom hem hade vi planerat att hinna orka gosa lite. Istället förstörde jag allt genom att i det närmsta börja hyperventilera. Känner mig så otillräcklig. Som om jag inte kan ge honom det han behöver och vill ha.
Men jag tror att han är just vad jag behöver. Så nu ska jag bara mot alla odds försöka hålla honom kvar i mitt liv, fast han verkar ju onekligen vilja vara en del av det.
Prata hann vi med en del också. Finns ju inte så många tjejer på min avdelning, inte som jag jobbar med, eller ska jag säga som jag går ihop med?... Nja, är ju lilla my som är som hon är. Samtliga tjejer som jag pratat med denna vecka har kommenterat henne. Alla är väl kanske inte så intresserade av att se hennes mus och höra allt om hennes mens... Hon hatar mig väl inte, men vi kommer ju aldrig bli bästa vänner heller. (Kan väl säga att hon har någor emot de flesta tjejer). Fröken gravid pratar ju med mig numer och vi kan jobba ihop. Hjälpte nog lite att jag konfronterade henne lite, det vill säga frågade henne rätt ut om hur svårt hon hade för mig samt sa att jag inte är intresserad av att hamna emellan i deras bråk. Fast mest hjälpte det nog att jag blev tillsammans med E. Nja, den jag tål minst är nog hon den nya som tar efter pojkarna på ett inte så bra sätt.
Kul hade jag igår iaf. Trots att jag fick lite hat på en av rasterna, men så går det när man säger som man tycker och inte tycker som alla andra.
Hjärtat fortsätter dock spela spratt i bröstet på mig. Det har fortsatt idag med. Igår när jag kom hem hade vi planerat att hinna orka gosa lite. Istället förstörde jag allt genom att i det närmsta börja hyperventilera. Känner mig så otillräcklig. Som om jag inte kan ge honom det han behöver och vill ha.
Men jag tror att han är just vad jag behöver. Så nu ska jag bara mot alla odds försöka hålla honom kvar i mitt liv, fast han verkar ju onekligen vilja vara en del av det.
Kommentarer
Trackback
