Tänker för mycket
Många skilda tankar har rusat runt i mitt huvud de senaste dagarna. Jag hatar när jag tänker för mycket, det är farligt. Brukar inte föra med sig så mycket positivt.
Har dessutom drömt om m två nätter i rad nu. Inte bra. Han kommer alltid betyda mycket för mig, tror jag iallafall. Så att inte har haft någon kontakt med honom på ett tag nu känns konstigt. Jag har ju ingen aning om vad han hittade på nere i Thailand. Och för att vara helt ärlig tycker jag att det är skönt att jag inte behöver bry mig egentligen. Att jag har a. Annars hade jag varit i upplösningstillstånd. Tänker ju som sagt alldeles för mycket.
Det känns bra med a. Men ibland undrar jag om vi går för fort fram. Om jag är redo för det här. Han har ju trots allt barn sen tidigare. Är jag helt ok med det?
Allt känns bara konstigt. Men jag är inte villig att släppa taget. Det känns ju så bra större delen av tiden, det vill säga då min hjärna inte hemsöks av alla tankar.
Trodde ju att m och jag faktiskt skulle ha en framtid ihop. Men så blev det ju inte. Hur ska jag då lyckas bygga upp något med a? Har jag verklligen lämnat m bakom mig, eller hur skulle jag reagera om han plötsligt ville ha mig tillbaka? Jag glömde ju min skidjacka hos honom när jag "flydde" ifrån honom i somras. Det vill säga efter att han i princip gjort slut, men jag fick säga orden. På något sätt känns det inte helt avklarat eftersom det blev ett så konstigt slut.
Jag har skrivit ett julkort som jag tänkte skicka till m´s morfar, men jag vet inte om det är en så bra idé. Skulle vilja fråga m om det, men är rädd för att ta kontakt. Jag har ju a nu. Och om m inte heller hör av sig så betyder väl det att han har kommit över mig? Jag vet inte, jag vet inte alls. Allt har bara blivit så dumt. Som alltid när jag är inblandad.
Precis innan jag träffade a pratade ju m och jag som om vi fortfarande hade en framtid ihop, även om vi inte var ihop. Det var ju hans "jag vet bara inte vad jag vill just nu". Suck!
Hur lämnar man någon som man fällt så många tårar över i flera år bakom sig? Hur glömmer man han som man trodde skulle bli far till ens barn?
Det borde inte vara några problem när man träffat någon som a. Någon som tänker lika mycket på barn som en själv. Någon som varje gång han vaknar till lite lätt när man fortfarande ligger och läser mumlar hur mycket han älskar mig eller hur underbar jag är... Han är på vissa sätt väldigt lik m, på andra helt olik. Men det märks hur mycket han tycker om mig, men det gjorde m med och jag honom, ändå gick allt åt helvete?
Suck igen, som sagt mycket som snurrar i min lilla överhettade hjärna.
Såg d häromdagen förresten. Han hälsade inte även om han måste ha sett mig.Det var när a och jag var och handlade. Kändes inte bra. Kändes som om jag borde ha dåligt samvete över att vara där med a även om det var d som bestämde sig för att han inte ville ha mig. Han hade klippt sig. Äntligen! Såg bra ut. Och han är trevlig, men nu vet jag att han inte är något för mig. När det gäller honom grämer jag mig bara över att jag gjorde mig så sårbar.
Har dessutom drömt om m två nätter i rad nu. Inte bra. Han kommer alltid betyda mycket för mig, tror jag iallafall. Så att inte har haft någon kontakt med honom på ett tag nu känns konstigt. Jag har ju ingen aning om vad han hittade på nere i Thailand. Och för att vara helt ärlig tycker jag att det är skönt att jag inte behöver bry mig egentligen. Att jag har a. Annars hade jag varit i upplösningstillstånd. Tänker ju som sagt alldeles för mycket.
Det känns bra med a. Men ibland undrar jag om vi går för fort fram. Om jag är redo för det här. Han har ju trots allt barn sen tidigare. Är jag helt ok med det?
Allt känns bara konstigt. Men jag är inte villig att släppa taget. Det känns ju så bra större delen av tiden, det vill säga då min hjärna inte hemsöks av alla tankar.
Trodde ju att m och jag faktiskt skulle ha en framtid ihop. Men så blev det ju inte. Hur ska jag då lyckas bygga upp något med a? Har jag verklligen lämnat m bakom mig, eller hur skulle jag reagera om han plötsligt ville ha mig tillbaka? Jag glömde ju min skidjacka hos honom när jag "flydde" ifrån honom i somras. Det vill säga efter att han i princip gjort slut, men jag fick säga orden. På något sätt känns det inte helt avklarat eftersom det blev ett så konstigt slut.
Jag har skrivit ett julkort som jag tänkte skicka till m´s morfar, men jag vet inte om det är en så bra idé. Skulle vilja fråga m om det, men är rädd för att ta kontakt. Jag har ju a nu. Och om m inte heller hör av sig så betyder väl det att han har kommit över mig? Jag vet inte, jag vet inte alls. Allt har bara blivit så dumt. Som alltid när jag är inblandad.
Precis innan jag träffade a pratade ju m och jag som om vi fortfarande hade en framtid ihop, även om vi inte var ihop. Det var ju hans "jag vet bara inte vad jag vill just nu". Suck!
Hur lämnar man någon som man fällt så många tårar över i flera år bakom sig? Hur glömmer man han som man trodde skulle bli far till ens barn?
Det borde inte vara några problem när man träffat någon som a. Någon som tänker lika mycket på barn som en själv. Någon som varje gång han vaknar till lite lätt när man fortfarande ligger och läser mumlar hur mycket han älskar mig eller hur underbar jag är... Han är på vissa sätt väldigt lik m, på andra helt olik. Men det märks hur mycket han tycker om mig, men det gjorde m med och jag honom, ändå gick allt åt helvete?
Suck igen, som sagt mycket som snurrar i min lilla överhettade hjärna.
Såg d häromdagen förresten. Han hälsade inte även om han måste ha sett mig.Det var när a och jag var och handlade. Kändes inte bra. Kändes som om jag borde ha dåligt samvete över att vara där med a även om det var d som bestämde sig för att han inte ville ha mig. Han hade klippt sig. Äntligen! Såg bra ut. Och han är trevlig, men nu vet jag att han inte är något för mig. När det gäller honom grämer jag mig bara över att jag gjorde mig så sårbar.
Kommentarer
Trackback
