Hit me hard!
Idag har varit jobbig. Riktigt jobbig bitvis. Jag blir så fruktansvärt förbannad på mig själv. Jag får panik och ångest. När jag blir sådan blir jag nästintill apatisk med jämna mellanrum. Jag får svårt att genomföra de lättaste momenten, jag vill bara ta och kasta allt omkring mig och sen sjunka ner och somna för alltid.
Jag blir så arg på mig själv för att jag låter folk påverka mig så lätt. Att jag har ett så stort behov av att känna mig uppskattad. Jag har varit ledsen också, tårarna har varit nära till hands flera gånger.
De har väl märkt av att jag inte har varit på topp. En del av dem vet delvis varför. En av dem nästan allt nu efter att jag pratade lite med honom efter jobbet.
Men ingen av dem vet vilken panik som fyller mig, hur jag verkligen får anstränga mig för att verka någorlunda normal. För att inte skrika rätt ut och slå vilt på mig själv. Nej, istället går jag lungt in på toaletten och rispar upp ett schackbräde på min ena underarm med "mattkniven" som numera är så slö att det bara går hål på skinnet helt på vissa ställen. Resten blir rött och svider. Smärtan är skön, den får mig att stå ut med det jag känner inombords. Men eftersom jag inte vill att de andra ska se det får jag ha munkjackan på mig resten av kvällen, trots att jag blir varm och se till att ärmen inte glider upp så att de ska få syn på märkena.
Jag tillhör inte dem som skär sig, jag är ute efter smärtan, inte blod. Jag vill helst undvika ärr så långt som möjligt. Men det händer att jag biter mig på händerna eller armarna, att jag slår mig själv eller att jag rispar mig... Vet egentligen inte hur länge jag gjort liknande saker. När jag var runt 14-15 lyckades jag brännmärka in mönster på mig själv. Jag minns inte ens att det gjorde allför ont. Vissa små märken syns än idag. Men när jag försökt mig på liknande saker numera bränns det så mycket att jag inte klarar av det. Vill helst inte tänka på vilket mentalt tillstånd jag därmed måste ha varit i då. Jag vet däremot att de gånger jag gör mig själv illa har ökat rätt så drastiskt åtminstone det senaste halvåret. Tankarna på självmord mer återkommande och ihärdig också.
Samtidigt kan jag vara en väldigt glad och sprallig tjej. Men det som saknas mig är till stor del framtidstro och inte minst en bra självkänsla.
De flesta säger att jag är för hård mot mig själv, att jag underskattar mig själv. Förmodligen har de rätt. Men när jag ser mig själv i spegeln blir jag mestadels äcklad. Jag tycker inte om mig själv, inte underligt att ingen annan då kan tycka om mig...
Jag blir så arg på mig själv för att jag låter folk påverka mig så lätt. Att jag har ett så stort behov av att känna mig uppskattad. Jag har varit ledsen också, tårarna har varit nära till hands flera gånger.
De har väl märkt av att jag inte har varit på topp. En del av dem vet delvis varför. En av dem nästan allt nu efter att jag pratade lite med honom efter jobbet.
Men ingen av dem vet vilken panik som fyller mig, hur jag verkligen får anstränga mig för att verka någorlunda normal. För att inte skrika rätt ut och slå vilt på mig själv. Nej, istället går jag lungt in på toaletten och rispar upp ett schackbräde på min ena underarm med "mattkniven" som numera är så slö att det bara går hål på skinnet helt på vissa ställen. Resten blir rött och svider. Smärtan är skön, den får mig att stå ut med det jag känner inombords. Men eftersom jag inte vill att de andra ska se det får jag ha munkjackan på mig resten av kvällen, trots att jag blir varm och se till att ärmen inte glider upp så att de ska få syn på märkena.
Jag tillhör inte dem som skär sig, jag är ute efter smärtan, inte blod. Jag vill helst undvika ärr så långt som möjligt. Men det händer att jag biter mig på händerna eller armarna, att jag slår mig själv eller att jag rispar mig... Vet egentligen inte hur länge jag gjort liknande saker. När jag var runt 14-15 lyckades jag brännmärka in mönster på mig själv. Jag minns inte ens att det gjorde allför ont. Vissa små märken syns än idag. Men när jag försökt mig på liknande saker numera bränns det så mycket att jag inte klarar av det. Vill helst inte tänka på vilket mentalt tillstånd jag därmed måste ha varit i då. Jag vet däremot att de gånger jag gör mig själv illa har ökat rätt så drastiskt åtminstone det senaste halvåret. Tankarna på självmord mer återkommande och ihärdig också.
Samtidigt kan jag vara en väldigt glad och sprallig tjej. Men det som saknas mig är till stor del framtidstro och inte minst en bra självkänsla.
De flesta säger att jag är för hård mot mig själv, att jag underskattar mig själv. Förmodligen har de rätt. Men när jag ser mig själv i spegeln blir jag mestadels äcklad. Jag tycker inte om mig själv, inte underligt att ingen annan då kan tycka om mig...
Kommentarer
Trackback
