Lyckan kommer, lyckan går...
Ibland vänder det väldigt fort. Jag borde varit bättre beredd, jag visste ju hur det skulle gå... Önskar bara att jag inte alltid har rätt. Ibland tror jag att jag känner och förstår mig på andra bättre än de själva gör. Men det är kanske inte så undligt med tanke på att jag knappt känner mig själv.
Vet inte om jag borde gräma mig över att vi hade sex, trots att vi sagt att vi skulle vänta innan vi gjorde det igen. På sätt och vis känns det inte så bra, men å andra sidan: JAG BEHÖVDE SEX! Men nu lär jag ju inte få mig nått på länge, varken gos eller orgasm tillsammans med någon.
Det är orättvist. Orättvist att en kille som är 3 år yngre och fortfarande bor hemma kan få mig så osäker och få mig att känna mig så underlägsen. Men ändå inte värdelös. När jag är ensam däremot känner jag mig totalt jävla misslyckad. Den känslan lär ju inte minska efter att man på mindre än 2 månader blivit dumpad av 2 väldigt olika, men helt underbara pojkar. Hör jag någonsin igen orden "allt känns så bra när jag är med dig, men när jag är ensam..." eller något åt det hållet så tror jag att jag skriker rätt ut!
Jag kände på mig att det inte skulle bli något. Jag är väl inte riktigt redo heller, mitt förra förhållande varade runt 4 år, inte något man glömmer för lätt. Ändå känner jag mig ledsen över att det hela gick åt skogen innan det ens hann börja...
Är nog bäst jag kryper ner bland kuddar och täcken och tittar på film nu, känner att jag inte riktigt kan tänka...
Vet inte om jag borde gräma mig över att vi hade sex, trots att vi sagt att vi skulle vänta innan vi gjorde det igen. På sätt och vis känns det inte så bra, men å andra sidan: JAG BEHÖVDE SEX! Men nu lär jag ju inte få mig nått på länge, varken gos eller orgasm tillsammans med någon.
Det är orättvist. Orättvist att en kille som är 3 år yngre och fortfarande bor hemma kan få mig så osäker och få mig att känna mig så underlägsen. Men ändå inte värdelös. När jag är ensam däremot känner jag mig totalt jävla misslyckad. Den känslan lär ju inte minska efter att man på mindre än 2 månader blivit dumpad av 2 väldigt olika, men helt underbara pojkar. Hör jag någonsin igen orden "allt känns så bra när jag är med dig, men när jag är ensam..." eller något åt det hållet så tror jag att jag skriker rätt ut!
Jag kände på mig att det inte skulle bli något. Jag är väl inte riktigt redo heller, mitt förra förhållande varade runt 4 år, inte något man glömmer för lätt. Ändå känner jag mig ledsen över att det hela gick åt skogen innan det ens hann börja...
Är nog bäst jag kryper ner bland kuddar och täcken och tittar på film nu, känner att jag inte riktigt kan tänka...
Kommentarer
Trackback
