Tankar
Är lite besviken på att vissa inte hörde av sig till min födelsedag. Men det är väl inget annat än man kan förvänta sig när saker och ting är som de är just nu. Men ändå.... Känner mig verkligen besviken på hur vissa har handlat.... Men jag är glad över rosorna jag fick av morfar trots att jag inte fick träffa honom, och över att pappas ex kom ihåg mig.
En annan som jag hade hoppats skulle höra av sig om så bara över mailen är m. Men inte då.
Jag saknar honom något fruktansvärt ibland... Att bara tänka på att äta frukost med honom kan få mina ögon att tåras. Jag har fortfarande svårt att förstå att jag ska leva resten av livet utan honom.. Hur lång tid ska det ta att komma över honom? Och allt annat som jag lämnat bakom mig men samtidigt inte? Tur att jag ska träffa kuratorn på måndag, men samtidigt känner jag mig rädd för det. Vet inte om jag kommer att klara av att prata...
Hej, ja det är mina ögon. =)
Tack så mycket för komplimangen!
