.
Måste sova, men somnar inte. Jag äcklas av mig själv. Över varenda del av min kropp, över den jag är. Jag känner hur magen väller över, hur de oformliga låren breder ut sig. Munnen gör ont. En molande värk. Det gör ont att öppna munnen och det gör ont att svälja.
Sen känner jag att, nej, jag får inte sjunka ner igen. Inte ner i den apati jag till stor del befann mig i förra våren. Den av mina vänner som känt mig längst tittade på mig då och sa att jag var tvungen att söka hjälp snart, innan det var försent. Även om jag hade m kände jag att jag inte hade något kvar att leva för. Jag ville inte mer. Lite av de känslorna är på väg tillbaka. Vill inte! Måste lära mig leva som alla andra. Sluta hata mig själv, den jag är, det jag gjort. Det finns ju uppenbarligen de som tycker att jag är värd något, då måste jag väl också kunna tycka det?
Jag förstår varför m inte orkade längre. Han förstod aldrig. Han ville bara att jag skulle må bra.
Sen känner jag att, nej, jag får inte sjunka ner igen. Inte ner i den apati jag till stor del befann mig i förra våren. Den av mina vänner som känt mig längst tittade på mig då och sa att jag var tvungen att söka hjälp snart, innan det var försent. Även om jag hade m kände jag att jag inte hade något kvar att leva för. Jag ville inte mer. Lite av de känslorna är på väg tillbaka. Vill inte! Måste lära mig leva som alla andra. Sluta hata mig själv, den jag är, det jag gjort. Det finns ju uppenbarligen de som tycker att jag är värd något, då måste jag väl också kunna tycka det?
Jag förstår varför m inte orkade längre. Han förstod aldrig. Han ville bara att jag skulle må bra.
Kommentarer
Trackback
