~fairytale gone bad~

Är nu några dagar sedan jag skrev. Jobbar ju förmiddag denna vecka och jag hatar det. Varje ynka liten del av min kropp far illa av det. Jag går omkring och mår illa, har ont i magen, huvudet hinner inte med för fem öre. Om det inte vore nog så är brösten ömma som satan och ryggen gör ont.

Angående brösten, kanske dags att lägga av med p-piller ett tag och se om kroppen förändras något. Har ju svårt att avgöra om jag blev mer deprimerad när jag började med dem, eftersom jag började med dem efter aborten. Så det kanske vore läge att förbli singel, låta bli att strula med killar och låte kroppen bli kvitt alla extra hormoner. Har ju snart bara en karta kvar.

Helgen så då. Åkte ju ner på fredagen. Märkte att a ville strunta i det vi sagt dagen innan och låtsas som om allt var bra. Vi bodde på Hotel Gothia (svenska mässan) och vi parkerade vid Heden. Så efter att vi parkerat bilen så gick jag hem till min faster en sväng för att lämna julklapparna. Hon bor precis brevid Heden. Tror att a´s bror och fru reagerade lite på att jag gick själv.

Det var riktigt kul att träffa minikusinerna. Emma har växt som tusan sedan sist, kanske inte så mycket till storleken som till sättet. Hon pratar riktigt ordentligt. De båda terroristerna var även något lugnare än vad de tidigare varit. Tror att julklapparna passade dem.

Att träffa faster kändes sådär. Vi undvek att prata om släkten. Tror inte vi nämnde någon annan, möjligen min bror då. Så det var lite stelt och det känns som om det är ett slags vägg mellan oss.

Efter att jag varit där gick vi och åt lite. De andra hade gått en sväng på stan under tiden och var rätt så genomfrusna. Väl vid hotellet gick vi och la oss rätt tidigt. Men jag sov väldigt dåligt.

Lördagen började med frukost som sig bör. A ville duscha innan vi gick ner och åt, jag tyckte det var bättre att duscha efter. Så han gick och blötte hela håret för att kunna ha i nytt klet. Förlåt, men sådana småsaker kan reta gallfeber på mig. Vi skulle ju duscha direkt efter frukosten! Dessutom var matsalen full med innebandyspelare, vissa av tjejerna hade ju inte ens borstat håret. Personligen tycker jag inte ens att han behöver ha i en massa. Men, men..

Under hela dagen var det rätt så stelt mellan oss. Jag kände hur jag inte ville vara där med honom. Jag klarade inte av att han tog på mig. Ville inte prata med honom. Han märkte ju också att det inte var som det skulle.

Innan vi skulle gå till Storan började han att gråta. Jag ville verkligen inte såra honom, men jag klarade verkligen inte av att ha honom nära. Kommer knappt ihåg vad vi sa, men jag vet att jag sa att det inte kändes bra. Vi sa även att vi skulle försöka ha en trevlig kväll.

Musikalen var helt ok. Men vi satt alldeles för högt upp. Fick en så otrolig lust att själv medverka igen. Vet att jag inte har mycket till talang och sjunga kan jag inte alls. I alla fall inte rent. Men att medverka bakom scen är otroligt roligt det med. Blev rätt så förtjust i att titta på en av killarna, en av dansarna. Han hade en riktigt het kropp och var sockersöt. Tror inte a märkte något dock. Kroppen fick mig att tänka på d. Har aldrig varit särkilt intresserad av sportfånar och träningsnarkomaner, aldrig. Inte ens deras kroppar. Men d, han ändrade det. Han hade både kropp och hjärna, och så var han trevlig med. Fast inte riktigt rätt för mig, eller jag för honom. Inte än på ett antal år åtminstone, inte senare heller skulle jag tro.

Efter föreställningen slöt vi åter upp med a´s bror och fru som suttit på parkett, samt hans chef med fru. Vi följde med de sistnämnda och kunde otroligt nog beställa mat trots att klockan var runt halv elva. Det kändes dock inte vidare bra att träffa hans chef och dennes fru. Inte när de började fråga om vi bodde ihop och så vidare. Nä, inte bra. Chefen betalade dessutom notan trots att de båda var de enda som inte ätit. Toppen verkade a tycka, vi andra tyckte inte att det kändes särskilt bra.

Tillbaka på hotellet utnyttjade vi att man fick se en film gratis, så vi såg The Bourne Ultimatum. Blundade till en gång ibland, men tror jag såg det väsentliga.

Efter filmen frågade a om han fick krypa intill, men jag sa att det inte skulle kännas bra.

Innan vi skulle åka hem tjurade jag väl till lite. Killarna bestämmde att de skulle gå och hämta bilen medan vi vänlösa tjejer satt och väntade i lobbyn. Hur kul är det? Inte alls enligt mig. Jag muttrade mest lite om att jag inte tyckte om idén. Då fick jag höra att jag var förbannad och så började det igen. Tårarna.

Jag sa inte säga något, hade det varit jag hade jag gråtit lika mycket.

Under hemresan sov jag en hel del. I Växjö följde vi med hans bror och fru in och åt lite. Resten av vägen körde jag. Blir riktigt rastlös av att sitta i ett så litet baksäte (han kör skoda). Han pratade lite och några tårar trillade nog med. Det är mest samma saker han säger. Att han tycker att det är tråkigt, jobbigt. Att han älskar mig mer än han älskat någon. Att han skulle göra vad som helst för att det skulle fungera, fast i andetaget efter säga att han ändrar inte på sig själv. Att jag gav upp för lätt...

Hemma hos honom tog jag mina sista kläder, ett kassetband och min jacka. Morgonrocken jag fick i julklapp lämnade jag kvar. Jag har ju redan två. Sen ville han behålla min ängel ett tag till.

Kom i efterhand på att jag har lite kräftor i hans frys. Lådan tillhör inte mig och jag har lovat att lämna tillbaka den så... Sen ligger mina gamla überslitna sommardäck i hans garage. Så någongång måste jag tillbaka.

Det var jobbigt var det. Han vill verkligen försöka igen. Men känslomässigt känner jag mig helt död. Han pratar och pratar, men jag känner att det inte känns som om det finns något mer att prata om. Kanske är jag känslokall.

När jag åkte sa vi att jag skulle höra av mig om jag kände för det. Han messade redan på kvällen och undrade om jag kommit hem väl.

(Delar av texten försvann och just nu är jag alldeles för trött för att orka tänka efter mer vad det var jag skrev innan.)