Värdelös
Äntligen så är dagen slut. Har varit på allt annat än bra humör idag. Åtminstone den delen av dagen som d var på jobbet, vilket var 8 av 12 timmar. Jag vet inte alls vad jag ska tro om honom längre. Först dubbelknullad och sen dumpad. På något sätt känns det som om han måste ha bestämt sig tidigare och på något sätt så känner jag mig lurad. Även om han hela tiden var öppen med att det inte riktigt var vad han hade tänkt sig, att skaffa flickvän eller så på ytterligare några år. Hur som helst så känns det pissigt. Jag känner mig mer än väl värdelös...
I vanliga fall brukar jobbet vara det ställe där jag samlar kraft och pratar av mig. Som bossen sa, de andra är där för att ta hand om mig. Men det går liksom inte så bra när den som är roten till det onda också är där, och egentligen är en väldigt trevlig, rolig och söt pojke. Om än lite ung och delvis omogen.
Det känns jobbigt att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till honom eller ens vad jag ska tycka om honom.
Sitter just nu och smäller i mig kaka så jag blir ännu fetare, fulare och äckligare. Men det värmer lite att höra de andra pojkarna säga snälla saker. Inte tillräckligt dock, jag känner mig totalt jävla värdelös. Hoppas därmed på en bättre vecka än den som varit, men jag misstänker att det är att hoppas på för mycket.
I vanliga fall brukar jobbet vara det ställe där jag samlar kraft och pratar av mig. Som bossen sa, de andra är där för att ta hand om mig. Men det går liksom inte så bra när den som är roten till det onda också är där, och egentligen är en väldigt trevlig, rolig och söt pojke. Om än lite ung och delvis omogen.
Det känns jobbigt att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till honom eller ens vad jag ska tycka om honom.
Sitter just nu och smäller i mig kaka så jag blir ännu fetare, fulare och äckligare. Men det värmer lite att höra de andra pojkarna säga snälla saker. Inte tillräckligt dock, jag känner mig totalt jävla värdelös. Hoppas därmed på en bättre vecka än den som varit, men jag misstänker att det är att hoppas på för mycket.
Celibat?
Filmen hjälpte inte särskilt mycket. Livet känns fortfarande... Allt annat än bra. Hjälper ju inte att jag pratade med honom på msn för en stund sedan. Jag skickade en massa smajlisar trots att jag egentligen satt och grät.
Han känner sig säker på att han tog rätt beslut. Det finns inte plats för en flickvän i hans liv just nu. Eller åtminstone inte en chans för oss.
Att övergå till att leva i celibat för en längre tid kanske egentligen inte skulle vara någon dålig idé. Men inte så likt mig och jag är ju duktig på att se till så att mitt liv går åt helvete!
Han känner sig säker på att han tog rätt beslut. Det finns inte plats för en flickvän i hans liv just nu. Eller åtminstone inte en chans för oss.
Att övergå till att leva i celibat för en längre tid kanske egentligen inte skulle vara någon dålig idé. Men inte så likt mig och jag är ju duktig på att se till så att mitt liv går åt helvete!
Lyckan kommer, lyckan går...
Ibland vänder det väldigt fort. Jag borde varit bättre beredd, jag visste ju hur det skulle gå... Önskar bara att jag inte alltid har rätt. Ibland tror jag att jag känner och förstår mig på andra bättre än de själva gör. Men det är kanske inte så undligt med tanke på att jag knappt känner mig själv.
Vet inte om jag borde gräma mig över att vi hade sex, trots att vi sagt att vi skulle vänta innan vi gjorde det igen. På sätt och vis känns det inte så bra, men å andra sidan: JAG BEHÖVDE SEX! Men nu lär jag ju inte få mig nått på länge, varken gos eller orgasm tillsammans med någon.
Det är orättvist. Orättvist att en kille som är 3 år yngre och fortfarande bor hemma kan få mig så osäker och få mig att känna mig så underlägsen. Men ändå inte värdelös. När jag är ensam däremot känner jag mig totalt jävla misslyckad. Den känslan lär ju inte minska efter att man på mindre än 2 månader blivit dumpad av 2 väldigt olika, men helt underbara pojkar. Hör jag någonsin igen orden "allt känns så bra när jag är med dig, men när jag är ensam..." eller något åt det hållet så tror jag att jag skriker rätt ut!
Jag kände på mig att det inte skulle bli något. Jag är väl inte riktigt redo heller, mitt förra förhållande varade runt 4 år, inte något man glömmer för lätt. Ändå känner jag mig ledsen över att det hela gick åt skogen innan det ens hann börja...
Är nog bäst jag kryper ner bland kuddar och täcken och tittar på film nu, känner att jag inte riktigt kan tänka...
Vet inte om jag borde gräma mig över att vi hade sex, trots att vi sagt att vi skulle vänta innan vi gjorde det igen. På sätt och vis känns det inte så bra, men å andra sidan: JAG BEHÖVDE SEX! Men nu lär jag ju inte få mig nått på länge, varken gos eller orgasm tillsammans med någon.
Det är orättvist. Orättvist att en kille som är 3 år yngre och fortfarande bor hemma kan få mig så osäker och få mig att känna mig så underlägsen. Men ändå inte värdelös. När jag är ensam däremot känner jag mig totalt jävla misslyckad. Den känslan lär ju inte minska efter att man på mindre än 2 månader blivit dumpad av 2 väldigt olika, men helt underbara pojkar. Hör jag någonsin igen orden "allt känns så bra när jag är med dig, men när jag är ensam..." eller något åt det hållet så tror jag att jag skriker rätt ut!
Jag kände på mig att det inte skulle bli något. Jag är väl inte riktigt redo heller, mitt förra förhållande varade runt 4 år, inte något man glömmer för lätt. Ändå känner jag mig ledsen över att det hela gick åt skogen innan det ens hann börja...
Är nog bäst jag kryper ner bland kuddar och täcken och tittar på film nu, känner att jag inte riktigt kan tänka...
