~fairytale gone bad~

Skriver för första gången ett inlägg hemma hos a medan han är hemma. Han sitter vid sin dator ett tag nu och jag vid min i soffan.

Vi låg och pratade en del igår/inatt igen. Han berättade lite om hur han har haft det tidigare och så. Till stor del berodde det på att jag inte kunde sova. Kände mig ledsen, armarna kliade (det vill säga, jag kände ett slags sug efter att riva eller liknande, det hjälper mig att slappna av på något sätt. Vet att det är sjukt men det är så det är att vara jag ibland. Fick ont i bröstet med. Det började med att det kändes som om jag hade ont i hjärtat, men sen sprider det sig över bröstet.

Tror inte det är någon fara utan bara att kroppen reagerar på hur jag känner mig. Att jag tänker för mycket och så vidare. Till slut lyckades jag slappna av en del, mycket var a´s förtjänst.

Men idag har inte varit något vidare heller. Sov länge. Har ju så otroligt svårt att ta mig upp ur sängen. Kommer upp lagom till att a kommer hem på lunchen. På eftermiddagen gick jag och hälsade på min vän (a´s ex) på hennes jobb. Kände för det och vi har inte pratat så mycket på senare tid. Tydligen hade a ringt även till henne i fredags när han var full. Två gånger, andra gången han ringde kom han inte ihåg att han ringt en gång tidigare....

Hon sa att han brukar ha problem med alkoholen. Att har han en gång börjat så har han svårt att hålla det på en lugn nivå utan brukar bli riktigt full. Han har ju lovat att det aldrig kommer att hända igen, men jag tror inte på honom... Men han ska få en chans till...

I vilket fall så har jag under nästan hela dagen gått omkring och kännt det som om jag har panik. Som om jag har hjärtklappning, svårt att andas normalt. Det är riktigt jobbigt. Vet inte alls vad jag ska göra för att få ett slut på det.

På torsdag ska a och hans ex (min vän) in till BUP med dottern. Fasar för hur det kommer att gå. Känner mig fången mellan de båda. Ingen av dem vill erkänna att någon av dem gör något fel, båda skyller på den andra. Men enligt mig gör båda fel. Båda gör dottern illa utan att mena det. Hur ska jag kunna säga det till dem när ingen av dem kan ta kritik utan gör sitt bästa för att skylla ifrån sig?

Känner att jag inte orkar med detta. Jag är själv ett skilsmässobarn, jag har haft mitt egna, jag orkar inte med att hamna mitt emellan dessa båda också. Jag har nog med mitt.

Den annalkande julen gör också att jag känner mig stressad. Har inte pratat med min faster sedan september, och då kändes det allt annat än bra. Vet inte om de kommer hem, om jag ska träffa dem eller något. Likadant med farmor, fast det känns inte lika jobbigt. Sen är det pappa. Vill inte träffa honom, vill inte prata med honom fast samtidigt så känns det otroligt tråkigt.

I år blir julen verkligen udda, ingen m och hans familj, ingen pappa och faster och farmor vet jag inte om jag kommer eller vill träffa. En halvsyster som ska klämma in en någonstans... En julafton hemma hos mor med en bulimiker samt att jag inte vet var jag kommer att eller vill spendera julaftonskvällen. (Konstigt ord det blev)

Nä, just nu känns det jobbigt. Panik i bröstet, det är den känslan som kan leda till att jag ristar in rutmönster på mina armar. När jag inte vet hur jag ska hantera den. Vill inte görs något sådant nu, i så fall blir det att försöka hitta långärmade tröjer att ha på sig under julen. Vill inte det.