~fairytale gone bad~

Nu så har man hunnit med en sväng till på jobbet och fått i sig lite pizza. Finns säkert de som tycker att jag är larvig och stör sig. Jag säger bara en sak: BRY!

Ibland känns det så jävla rätt att tillhöra den avdelningen som jag gör. Vi är kända för att ha ett speciellt psyke. Lite jävligare, mer högljuda och störande. Så rätt! Var annars hör man folk skrika: "GE MIG! JAG VILL HA KUK!" och nej, det är inte jag, det är inte ens en av tjejerna som står för dessa utrop. Fast det hade kunnat vara jag. Lite bjuder jag på, det måste man.

Det är dock lite kul att se hur lika en del är varandra, vilka uttryck som återkommer, vilken attityd osv. "Hoppas" i en speciell betoning återkommer en hel del. Dock inte i den mest välmenande betydelsen. Så rätt!

Frågan är dock hur länge man blir kvar. In till kontoret lär jag ju aldrig komma, på sätt och vis vill jag det inte heller. De arbetsuppgifter som jag vill ha finns där, men stämningen är en annan och man kan inte alls bete sig på samma sätt som på industrigolvet och det går inte komma ifrån: vi har det mycket roligare! Håller man även under en av de tjurigaste och jävligaste dagarna på att skratta ihjäl sig så måste det ju ändå betyda något! Men eftersom företaget ställt in sig på att dra ner på 45 tjänster på 3 avdelningar varav min är en så... Fast lär jag ju inte bli och frågan är hur länge jag orkar med att få förlängt 2 månader i stöten. Problemet är att jag trots allt trivs rätt bra och att skriva ansökningar ger mig ångest.

Inlägget avslutas med ekot: "HALLÅ!" :P

Ett litet inlägg så här på eftermiddagen innan man somnar, eller rättning jag tänkte hoppa över min eftermiddagssömn eftersom jag tänkte joina em-skiftet vid pizzaätandet. Därefter beger jag mig hem till e, utan e som jag tyvärr måste lämna kvar på jobbet. Men han kommer ju sen.

Igår kom då slutligen en kommentar från böna; "hur är det att vara ihop med slynan?". Japp, min pojkvän kallas slynan, men då passar vi ju bra ihop eftersom jag är en liten bitch. ;P

Iaf, stämningen på jobbet har under dagen varit riktigt dålig. Lagom till kaffet var väl så gott som alla förbannade på ett eller annat sätt. C är en riktigt go kille, men hans planering och prioritering är fan oförstålig!!! Får väl se hur det fungerar imorgon.

Han på avs ville inte ta sig an några rostlagningar men slussade mig vidare, så idag har jag lyckats hitta (med lite hjälp) denna person. Farbror pratade med honom redan igårkväll så han var förvarnad. Han hade tydligen pratat med e också, så på söndags ska min bil lämnas i hans händer så då är det bara att hoppas på det bästa. Bromsarna får jag väl fundera lite mer på.

Nu är det duschen som gäller så jag inte somnar!

En av låtarna som räddat min dag.

Jag vet att jag kanske inte riktigt tänker som alla andra, eller så gör jag det. Under vistelsen i Uppsala dök det upp en disskusion om självmord. Ingen av dem kunde förstå hur, varför. Inte heller varför man i vissa fall skadar sig själv. Enligt dem handlade det väl mest om att få uppmärksamhet. Jag höll mig tyst.

Att jag är öppen med att jag i vissa fall inte känner något val är för att jag vet att nästintill ingen läser, allra minst någon som känner mig. Godingen såg och förstod själv. Hans sambo har sina egna svårigheter. Att jag berättar exempelvis för e har att göra med att jag vill att han ska vara förberedd om den dagen kommer då jag inte klarar av att hantera mig själv och mina känslor.

Det låter kanske konstigt att jag kan känna mig nere samtidigt som jag är nykär, att jag kan känna mig tom och ensam samtidigt som någon som betyder otroligt mycket för mig håller om mig. Jag kan inte förklara hur eller varför, det bara är så. Vissa dagar är bättre eller sämre än andra. Det kan gå veckor då allt känns bra och så vänder det i en handvändning.

Dagen har varit bättre än gårdagen. Svårigheter att äta dock, eller snarare att få in maten i munnen. Bananen under kafferasten fick bokstavligen tryckas in mellan tänderna. Mos.

Besiktningen gick skapligt, bara en tvåa och två anmärkningar. Jag hann byta baklampan innan. Tack e för att du visade mig hur jag fick låss insatsen! Tvåan gällde rostskador på den främre, vänstra framvagnsramen. En gammal lagning som rostat sönder totalt. Misstänker att den lagningen var slarvigt gjord. Så imorgon ska jag försöka samla mod och bege mig in till avs och fråga han med de magiska händerna om han har tid och möjlighet att fixa det. Den avdelnigsansvarige där tar hand om många av de anställdas bilar. Tänkte be honom kolla över mina bromsar bak dessutom, bromsverkan var tydligen bra men jag tycker de låter oroväckande.

Men min lilla golf får tydligen leva ett år till som det ser ut just nu. Det känns riktigt bra! :)

Arbetsdagen var... Tja, det gick riktigt bra att jobba ihop med den lilla ungraren. Tror inte han tyckte jag var så aggressiv idag. Musiken räddar mig. Samt att jag tar skiftledaren för vad han är, eller försöker iallafall. Han är osmidig, inte lyhörd och ja... Det gäller att försöka ha koll för två. Som den andra lilla bitchen (hon som kallade oss små bitchar!) sa, det känns lite konstigt när chefen helt plötsligt ska komma och försöka vara chef... Det ledde dessutom till att han glömde bort alla sina andra sysslor. Reningsverket hade han tydligen glömt bort helt, e tog nämligen över det ansvaret nu på em.

Min kära skiftledare sa dessutom till mig att gå på möte idag, gällde iofs hela skiftet, väl där insåg jag dock att det var samma information som jag fick förra veckan, fast att det denna gången var personalchefen som skulle gå igenom det istället för inköpschefen. Jag tål inte personalchefen, han är en dryg jävel. Att han uppenbarligen inte heller har någon som helst koll på verksamheten får mig att spy rätt ut. Hans sätt att tala var som om han idiotförklarade oss samtidigt som det egentligen var han som gjorde bort sig. Spyfärdig beskriver verkligen bäst hur jag kände mig. Otrevlig som jag är reste jag mig och gick därifrån när det närmade sig att stämpla ut. Två personer från en annan avdelning hann dock gå före mig.

Nämen grattis vi ska få en anodline! Men du, är det inte mer sant att vi ska bygga ut den som finns! Och sen var det väl inte pressarna som var flaskhalsen utan hanteringen vid övriga avdelningar!!!!!!! Fast personalchefen verkade vara rätt så omedveten om att det i samma byggnad som han befann sig i fanns andra avdelningar än de två pressarna.

Måste sova, men somnar inte. Jag äcklas av mig själv. Över varenda del av min kropp, över den jag är. Jag känner hur magen väller över, hur de oformliga låren breder ut sig. Munnen gör ont. En molande värk. Det gör ont att öppna munnen och det gör ont att svälja.

Sen känner jag att, nej, jag får inte sjunka ner igen. Inte ner i den apati jag till stor del befann mig i förra våren. Den av mina vänner som känt mig längst tittade på mig då och sa att jag var tvungen att söka hjälp snart, innan det var försent. Även om jag hade m kände jag att jag inte hade något kvar att leva för. Jag ville inte mer. Lite av de känslorna är på väg tillbaka. Vill inte! Måste lära mig leva som alla andra. Sluta hata mig själv, den jag är, det jag gjort. Det finns ju uppenbarligen de som tycker att jag är värd något, då måste jag väl också kunna tycka det?

Jag förstår varför m inte orkade längre. Han förstod aldrig. Han ville bara att jag skulle må bra.

E är verkligen vad jag behöver just nu. Bara han inte sårar mig. Mina hjärnspöken är aldig långt borta och talar om för mig hur värdelös jag är. Att jag inte är något att ha.

Godingen sa en fin kommentar innan idag när vi pratade om sex (inget ovanligt ämne iofs) och att jag känner att jag inte är något vidare att ha, han sa att det handlar inte om hur bra man är i sängen utan känslan. Tror jag förstod lite hur han menade. Jag hatar dock att känna mig så underlägsen som jag gör. Vad jag än gör så känner jag mig värdelös. Det är jobbigt.

Vid kommentaren att viss smärta är befriande tog godingen omedelbart tag om mina underarmar och drog upp ärmarna. Han konstaterade att mina armar såg fina ut just nu. Men det kostar på. Längtan finns där. Jag vill så gärna, det skulle kännas så skönt. Sen tänker jag på att när den känslan försvunnit sitter märkena kvar, inte lika skönt. Står jag emot tillräckligt länge borde ju suget försvinna.

Men det kliar i armarna på mig, jag känner mig underlägsen och värdelös. Dock inte så mycket när e håller om mig. Han behöver ofta bara titta på mig för att se att något är fel. Men det är bra att vi inte träffas för mycket, då kanske vi skulle tröttna på varandra. Saknar honom iallafall.

Hata att jag sov dåligt natten som var, låg bara och vred och vände mig. Stackars e.
Hata att det är måndag idag.
Hata att jag jobbar förmiddag denna vecka och mår piss.
Hata att e jobbar eftermiddag och att vi bara ses vid skiftbytena samt att han ska jobba i helgen.
Hata att jag drog ut en visdomstand idag. Jag skakade och grät och nu gör det ont. Värre än att pierca tungan. Dessutom får jag inte skölja munnen pga såret/hålet som jag måste pga tungan. Den 5 mars ska jag tillbaka och laga ett av alla hålen.
Hata att jag har besiktning imorn och min bil kommer underkännas.

Hata Hata Hata

Som tröst vräker jag i mig sådant som jag inte borde äta, exempelvis choklad samt njalla med skinkost. Fast inte hjälper det humöret när det gör ont som saten. GNÄLL!

En social lördagskväll hos e och e, den ena sitter vid sin dator och spelar FT, den andre sitter vid sin älskling och läser bloggar. Haha, tur att vi inte stör varandras intressen, ja tv.n tillhör mig! :) Emellanåt hinner vi dock med en å annan puss. Mest förvånad blev jag nog när det kom ett "jag älskar dig" från andra sidan rummet när jag var på väg tillbaka till min dator. Denna gången skrämde det mig inte. Nej, vi känner inte varandra helt, det kommer ta sin lilla tid. Vet inte om jag kan släppa mina spärrar och säga det tillbaka högt och tydligt än. Jag har haft det på tungan emellanåt, men det har ändå inte känts helt rätt. Vill vänta lite...

Kvällens andra förvåning var när lilla my kom instormandes arg som ett bi, undrandes var det fanns alkohol för det ville hon ha mer av samt att hon talade om att hon hade bilen. Anledningen till varför hon var arg var bara delvis legitim, bättre att tagga ner och ta skitsnacket för det det är, skitsnack. BRY!!!!! Sen attityden, men jag har ju ändå inget körkort så vad gör det att jag kör onykter? Jag har kört mycket mer onykter än så här!

Jag har också kört mindre nykter, men det är fan inget jag är stolt över. Jag hade bara tagit en eller två öl, men det är ändå inte ok. Att sen vara så förbannad som hon var är en trafikfara isig, jag vet för jag har samma humör. Eller, det är nog ett rätt stort gap mellan mig och lilla my trots allt. Jag har visst sunt förnuft kvar - hon erkänner själv att hon aldrig haft något!

Men, men... jag är lite smått förälskad. I en datanörd! Kanske inte första gången, johan som jag var ihop med ett tag i 2.an (gymnasiet) var ju det med och jag hängde ju en del med honom och de andra en hel del. Tills de slutade vill säga... En förklarande orsak var kanske att dessa små datanördar även hade en och annan teaternörd inom sig, precis som jag, och serienörd. Ja, jag är en liten nörd jag med. :) Tekken har jag nog tyvärr inte spelat sedan dess. Knappt spelat något alls, lite Dead or Alive blev det väl när jag var tillsammans med m, men inte mycket.

Naja, just nu är jag rätt nöjd med läget. (Jag är ju inte ute på gatan och behöver oroa mig för att lilla my ska komma farandes!) Så puss på er alla! Framför allt på dig e!

Melodifestivalen på tv, värdelösa bidrag känns det som, ett glas vin och mina älsklingar. Jo, jag överlever nog alltid. Men jag längtar till måndag, tandvärken är inte nådig. Rädd är jag dock.

Dagen har återigen varit lugn. Har mest tillbringats i sängen, fast en promenad med mamman hanns med. Hon ringde och undrade om jag hade tid och lust. Eftersom jag inte träffat henne på länge övergav jag e en stund och fick träffa liten fia samt en liten nalle, dvs en liten valp.

Var kul att träffa henne igen. Intet nytt vad gäller faderskapet dock. Jävla svin! Mer än så behöver man inte säga, snart har den lilla fian en halvsyster. Kanske två om det nu råkar vara så att mamman gått och blivit gravid igen. Henner humör och begär verkar visst tyda på det. Tänkte försöka träffa dem lite mer i veckan, jobbar ju fm och e em så vi kommer ju knappt ses.

Middag hemma hos e föräldrar hanns med också. Det var väl min dag ungefär. Det däremellan kan ni nog själva lista ut.

Ankan fick batterier igår förresten. :) Så att jag kan tänka på e när vi knappt ses säger han. Nog tänker jag på honom alltid.

E är nu äntligen på väg hit, och min lägenhet är lite renare än tidigare. Längtar verkligen efter att köpa en ny bokhylla där allt får plats, och med dörrar så att böckerna inte blir dammiga. Och ett riktigt vitrinskåp där glasen får plats. Fast med tanke på att jag nog blir kvar här ett tag och mina kommande utgifter lär det dröja.

Men, men äntligen fredag vilket betyder att jag hinner umgås lite med sötnosen. Inga stora planer för övrigt och dagen har varit händelselös, kan bero på att jag vaknade till liv riktigt ordentligt fram åt kl 13. Blev smått chockad av att se vad klockan var, men jag är jag så är det bara.

Så var årets alla hjärtans dag över och kan summeras som tudelad. Vad gäller kärleken har den bara varit bra, kunde iofs varit bättre men det har och göra med våra arbetstider. I paketet låg det en söt badanka, så jag kan tänka på honom även när vi inte hinner ses så ofta. Så nu ska bara batterier inhandlas. ;) För att skämmas bort extra mycket var sötnosen och handlade lite åt mig eftersom jag inte hann med det själv innan jag började jobba och han köpte även en chokladkaka till mig. Den var välbehövlig ikväll kan jag säga.

Själva arbetsdagen har varit den mindre bra delen. Jag hade ansvaret för anläggningen. Kul hade jag väl tyckt i vanliga fall, men när man känner sig allt annat än  på topp och alla ska hålla på och dryga sig och ha taskig attityd, inte så kul. Eller ja, attityden har väl varit sådär från vissa håll. Jag har kört anläggningen ca 3 gånger tidigare, det är inte mycket så hur ska jag veta hur jag optimalt lägger upp körningen? Blir inte bättre av att man från de flesta håll inte får några svar alls, eller om man får ett svar så bryr sig personen ifråga inte om att förklara vad som menas och vad man behöver göra för att få önskat resultat. När jag sen ber någon läsa in lass när jag går på rast eftersom jag själv inte visste vad jag skulle välja eller hur jag skulle göra med ett, men när jag kommer in igen är det tomt på insidan, inget är inläst och dessutom har man inte mätt lassen på ut-sidan. Tack som fan!

Som tur var larmade i princip inget och inget strulade för övrigt. Men jag är sanslöst glad över att jag nästa vecka går på med ett annat skift. När skiftledaren lämnar mig vind för våg med anläggningen och det bara finns en person på avdelningen som jag känner att jag kan vända mig till är det inte roligt. Det är dålig stil, men det är vad det skiftet är välkänt för. Men jag blev besviken på en av de andra idag, hans attityd var verkligen inte den bästa och att försöka köra med mig när jag inte fått lära mig så mycket... Att han sen själv inte kunde allt som han tyckte att jag skulle göra ökade inte min respekt för honom.

Ursäkta allt gnäll, vet att jag kanske påminner om lilla my en del nu. Nu är det dock äntligen helg!!! Sen ny vecka och nytt skift! Vi kommer ju vara två små bitchar då iallafall. :P

Men eftersom jag saknar e en hel del så är helgen riktigt efterlängtad!

Tandläkare ogillas fortfarande skarpt.

Jag kom dit i tid, otroligt nog eftersom jag hade lite småpanik innan inför morgondagen och varken visste ut eller in gällande vad jag ska ge till e. Att vara där i tid hade jag dock lite för. Det visade sig att madam jag pratade med i måndags hade bokat in mig fel, detta upptäckte de efter att jag suttit och väntat i ca en halvtimme. Lite av rädslan hann dock släppa under den tiden. Jag roade mig med att läsa en jakttidning.

Trots felbokningen tog de sig tid att göra en undersökning iallafall. Det vill säga konstatera att mina tänder verkligen är så dåliga som jag redan visste. På måndag ska jag tillbaka för att dra ut vänster visdomstand i underkäken. För att dra ut den högra skickas jag på remiss till Västervik. Sen är det bara ett antal hål som ska lagas. Roligt och billigt värre.

Det positiva är att tandläkaren nu är inställd på att jag ogillar att vara där. Han frågade mig direkt eftersom han kände det på sig. Det andra positiva är att jag förhoppningsvis inte behöver ta några mer röntgenbilder på ett tag, så ont som det gjorde när hon skulle ta på rötterna till visdomständerna. Hon lyckades till och med starta kräkreflexen på mig. Att hålla emot den samtidigt som det gör riktigt ont är inte kul. Ögonen rann på mig.

Även på väg till jobbet efteråt började jag gråta. Nog för att jag vet att jag har dåliga tänder och så vidare, men det känns inte kul. Det känns riktigt jobbigt.

Nästa lön kommer inte heller bli så rolig. Förmiddagsveckan försov jag mig en morgon, nattveckan var jag hemma sjuk 1,5 dagar och så idag kom jag en dryg timme sent och på måndag måste jag sluta tidigare för att hinna till tandläkaren. Lägg därpå till massagen (välbehövd förvisso), bilbesilktning på tisdag samt alla tandläkarbesök.... Tur att jag försökt spara en del det senaste.

Usch och fy. Delvis. Känner mig allt annat än utsövd och känner av mensen. Tandvärken är det rätt lugnt med just nu, däremot börjar paniken inför tandläkarbesöket senare idag byggas upp. Min tandläkarskräck är väl inget jämfört med många andras, men jag tycker verkligen inte om det. Mycket har väl att göra med att det alltid känns som om bedövningen aldrig tar helt förrän jag går därifrån, att jag har dåliga tänder samt att jag inte tyckte om en av mina första tandläkare. Med två tandställningar i bagaget samt en hel del hål har jag tidigare fått gå dit en hel del, men de senaste åren har jag ju flackat runt lite o sedan hösten 2003 har jag hållt mig borta helt.

Den sista saken som bidrar till ont i magen är att det är alla hjärtans dag imorn och jag har fortfarande ingen idé om vad jag ska fixa till e. Han har ju tydligen fixat något till mig, vilket ökar på min panik. Tycker inte om det här. Det känns som om jag inte känner honom tillräckligt väl för att fixa något riktigt personligt, men att bara köpa en nalle eller så känns bara larvigt. Vet att en vän till mig köpte ett lite finare halsband till sin kille när de bara varit ihop i ca 2 månader till alla hjärtans dag. Men det tycker jag känns som för mycket.

Hade hoppats på en fika som mamman o lillfian idag, men hon svarar inte på messet. Har ju inte träffat dem på hur länge som helst nu. Känns som om jag inte träffar någon här nere på hur länge som helst. Men den jag saknar mest är ju mamman.

Annars så är jag nöjd med att det bara är två kvällar kvar på skift S, varav en med skiftledaren. Skönt! Skulle hellre sluta än bli placerad på det skiftet permanent. När skiftledaren är den lataste av dem alla, mummlar och har sig hela tiden. Blir i det närmaste sur när man blir sjuk och går hem, för han har ju tänkt vara LEDIG!? Och inga beslut vill han ta, han som varit där sedan uppstarten!? Nej, den stilen ogillas skarpt. Nallen funderar faktiskt på att byta tillbaka till sitt gamla skift, eller ja, sitt gamla skift med ny skiftledare. Det skiftet går jag på nästa vecka, ska bli intressant att se hur det fungerar nu. Att jag kommer sakna den förra skiftledaren vet jag redan, det är ju under honom jag blev upplärd.

Nähä, dags att börja ta itu med dagen och det onda i magen....

Blev nog lite väl sent igår, eller så är jag orolig av mig, för jag har sovit riktigt dåligt. Känns som om jag inte gjort annat än vaknat hela tiden och sen desperat försökt somna.

Hoppas att det går bra att jobba ändå. Tror jag ska jobba med blondie idag, om han kommer vill säga. Blir ju kul... Eller något. Precis som igår kommer nog det som räddar mitt humör vara musiken i mina öron. Ja, jag har till slut brytt mig om att föra över lite till mobilen.

Imorgon tandläkaren. Inget jag ser fram emot, ska däremot bli skönt att få det överstökat.

Torsdag alla hjärtans dag... Tips någon?

Var uppe i Linköping i fredags och bytte stav i tungan. En riktig befrielse! Trodde jag skulle få höra att jag inte skött den ordentligt (har väl gjort allt man inte får...), men inte då. Kommer väl få skäll på onsdag däremot när jag ska till tandläkaren. Fick tillbaka min tandvärk förra veckan och sen bet jag tydligen av en bit från en av visdomständerna Nej, staven hade inget med det att göra. Däremot kommer jag väl få skäll för att jag gjort den och för att jag inte varit hos tanläkaren på flera år. Så jag ränkar med att det kommer bli dyrt....

Iaf, när jag ändå hade vägarna förbi Tranås med omnejd tänkte jag att jag kunde höra mig för om jag kunde hämta upp min jacka som jag glömt kvar hos m. Det gick bra. När jag närmade mig fick jag en klump i magen och den satt kvar. Men jag fällde inga tårar. Det var konstigt att vara tillbaka. Jag fick inte komma in för han skulle iväg på en gång. Men jag är glad att jag gjorde det. M kommer nog alltid betyda mycket för mig, och till skillnad från a vill jag gärna behålla viss kontakt med honom.

Det var verkligen märkligt att träffa honom. Men jag kände inte alls den lust efter att slänga mig om honom som jag tror jag hade känt för ett tag sedan. Vilket var skönt. Jag känner fortfarande att det inte skulle fungera mellan oss. Inte som det är i nuläget.

Att inte alls veta hur han har det eller om han träffar någon känns sådär. Han sa bara att han jobbade alldeles för mycket och att det varit jobbigt med hans morfar. Jag vet inte jag dock, eftersom det kändes som om jag inte fick komma in helt. Självklart är jag nyfiken. Det drömde jag också om natten till söndagen...

Summa summarum: jag är glad att jag åkte förbi m, inget jag ångrar i efterhand. Men jag är även glad över att det kändes bra att träffa e senare på kvällen.

Men nu får det nog vara slut på updaten på ett tag. Dags att fundera på sängen.

Ja, e och jag är numer ett par. Så kan det gå. Så fick jag mig till slut en e. Som förklaring till det kan jag säga att han delar namn med en kille som jag var förtjust i redan på lågstadiet, vilket min farbrors fru aldrig kommer låta mig glömma. Senare hade jag ihop det lite då och då med en 12 år äldre kille när jag var runt 14. Även han bar samma namn. Om vi hade sex? Nja, jag spände mig alldeles för mycket för att han skulle kunna komma in i mig, något som satt i rätt länge. Pinsamt nog, men kanske även tur... Gravid blev jag ju så småningom ändå. Men jag lärde mig redan då att uppskatta oralsex. Min pojkvän innan jag åkte till Tyskland bar även han samma namn... Vissa namn återkommer helt enkelt.

I alla fall, efter att ha "pratat" en hel del över msn och då någon av oss inte suttit vid datorn messade vi istället. Under min visit i Uppsala blev abstinensen så stor att jag lånade datorn ett tag för att kunna sitta vid webmessenger. På tisdagen kom han till slut hem till mig en sväng. Lite stelt till att börja med, men det släppte rätt fort. Sen dess så har vi väl träffats så gott som varje dag. Till stor del därför jag varit så frånvarande här.

Det hela känns bra. Vissa saker gör lite ont i maggropen, men det handlar mest om saker jag måste komma över. Som jag hade problem med vad gäller m också. Sen att jag känner mig underlägsen, som en riktig ärketönt. Ingenting han gör, utan spöken i mitt huvud.

Att jag har mått dåligt den senaste veckan har inte direkt hjälpt mig att hålla stånd mot hjärnspökena. E har märkt det och hanterat det bra. Inte fått mig att slappna av helt, det kan ingen. Men ändå...

Natten till söndagen drömde jag så att jag knappt kunde skilja mellan dröm och verklighet. Jag fick det till att det hela handlade om någon vadslagning från e´s sida, om någon jävla lista och att allt han var ute efter var sex. Tänk dig själv att ligga jämte den personen... Liknande tankar sätter sig hos mig, är svåra att glömma. Får försöka tänka logiskt... Som jag skrev till godingen idag, nog för att e gillar sex en hel del, men det verkar ändå som om han gillar mig en del med....

Som e sa en av de första dagarna, vi får väl helt enkelt försöka. Mer kan man inte göra.

På torsdag är det alla hjärtans dag. Känns faktiskt lite jobbigt och jag vet inte alls vad jag ska hitta på till e. Får fundera lite till...

Var nu ett tag sedan jag skrev sist, och det finns väl en hel del jag skulle kunna ta upp.

Skrev exempelvis detta på tåget upp till Uppsala: Dofter, avsyn, tåget badbomb. X2 kanel. Nyfiken lilla my, konstig lilla my. Goding undrar. Aldrig riva. Tålamod tryter. En hel del mys. Men jag vet inte om det kommer att hända ngt mer. Vissa kommentarer msn underbara.

Vet faktiskt inte om jag känner för att vidareutveckla det hela. Men som egen minnesanteckning kan jag säga att parfymen vid avs påminde mig om ngn. Efter en hel del funderande och på grund av känslan den gav mig kopplade jag den till Hauke, Tyskland. Vet inte om det stämmer, men det kändes som så. Min kommentar till det är bara: jag är ett jävla svin.

Uppsala var trevligt. Det var kul att träffa tjejerna. Har ju knappt hängt med på något av det tidigare tillfällena de dragit ihop något. Men att gå på stan under lördagen var något enerverande. Vi var 7 tjejer och 5 av oss fick konstant vänta på 2 andra... Men lite fick jag shoppat med. :) Har inte kollat hur mycket jag gjorde av med, men över tusenlappen iaf.

Blev en hel del messat under den helgen. Med en viss e och även med en blånisse. Något som inte gick tjejerna förbi. Dessvärre hörde jag även av någon jag helst ville slippa, nämligen a. På söndagen ringde han först, jag svarade inte och efter en liten stund kom det första messet:

"Hej på dig. Allt bra? Tänkte bara göra om du kan ringa mig?"

På det svarade jag: "Men vad är det du vill? Jag känner faktiskt inte att vi har ngt att prata om." Direkt efter att jag skickat det ringde han igen. Åter ignorerade jag det.

"Tycker bara du har blivigt så arg på mig. Förstår inte riktigt varför. Tänkte bara ringa och prata lite med dig som kompis. Inget allvarligt. De hade varit skönt så kanske de går lite lättare om ja bara fick prata med dig en gång. Ska inte gråta eller tjata vill bara prata! Vill absolut inte vara ovänn med dig!"

Mitt sista svar till honom: "Jag är inte arg. Jag vill bara bli lämnad ifred." Men han fortsatte att skicka. Tror att han försökte ringa någon mer gång också. Kan säga att det kändes väldigt skönt att ha några av tjejerna runt mig. Sjuksystern som själv haft ett ex efter sig sa att jag bara ska ignorera honom och att det sista steget är att byta nummer. Det fick hon göra, och hennes nya står fortfarande registrerat på hennes nya pojkvän, eller numera fästman. Resten av messen jag fick under den söndagen var:

"Jo jag har förstått de. Och ja vill absolut inte vara dum mot dig eller något sådant. Ja vet att du vill vara ifred men de skulle vara lättare allt om ja bara fick prata med dig en gång. Känns som om ja bara står still."

"Kan ja ringa dig? Eller är du upptagen?"

"Ville bara prata med dig. Förlåt. Ja vet att ja inte kan göra något så de blir bra just nu. De va inte därför jag ringde. Mest för att ja ville känna att vi kunde prata med varandra. Hatar att ha de så här. Så ring mig om du vill."

På onsdagen 30 jan fick jag åter ett mess. Känns som ett desperat försök att få mig att svara. Återigen är jag otroligt glad över att jag hela tiden försöker göra rätt för mig ekonomiskt.
"Hej. Tänkte höra om ja skulle betala något för footlose? Måste bara säga en sak oxå Otroligt snygg bild du bytt till på facebook. Du är en fotomodell!"

På fredagen var jag ute och åt under lunchen tillsammans med en av killarna på jobbet, vi hade min bil. När vi kommit ut och är på väg mot bilen kommer en bil bakom mig och tutar. När jag vänder mig om ser jag att det är a. Suck tänker jag och bara fortsätter att gå. Sen ser jag att han vänder. Jag sätter mig snabbt i bilen. Jag har fan ingen lust att prata med honom och dessutom är vi sena tillbaka. A kör förbi. Skönt! Fast den jobbiga känslan i magen försvinner inte. Mycket riktigt, på vägen till jobbet står han och väntar på mig för att sen köra bakom mig hela vägen till jobbet för att parkera bakom mig. Stackarn som åkte med mig var livrädd. Sa att nästa gång kör han. Behöver jag säga att jag var fly förbannad? Jag sa till honom att "ursäkta om jag blir jävligt otrevlig nu, men jag går bara in, jag tänker fan inte prata med honom." Jag låste snabbt och gick mycket raskt mot ingången. Jag hör hur a ropar efter mig "Men XXX, Stanna" Till svar får han "NEJ! JAG ÄR SEN!" "Men stanna då! Kan jag inte bara få säga en sak?" "NEJ! JAG ÄR SEN!" Vad han än ropade efter mig fick han samma svar tillbaka. Stackarn som var med mig hade svårt att hänga med (han väger mer än några kilo över 100). Jag hoppas att ni förstår att jag tyckte att det var extremt obehagligt! Det blev att ringa mamma en sväng när jag kommit hem. Hon sa att jag skulle spara alla meddelanden och liknande, så jag kan anmäla honom om det fortsätter.

Den 7 feb efter att han sett mig tillsammans med e kom ytterligare ett mess:
"Hej XXX. Vill ändå inte vara ovänn med dig. Tycker om dig. Du va de bästa som hänt mig. Du va helt underbar och är fortfarande. Älskar dig. Kram a. Saknar dig."

I lördags bestämde jag mig för att plocka bort honom helt från msn. Kommer ju aldrig komma vilja ta bort blockeringen så... Tog även bort honom från facebook, vill inte att han ska kunna ha koll på mig där. Han har inte mer med mitt liv att göra! Bara en liten stund senare hade jag fått följande mess (såg det först morgonen efter):
"Hej på dig. Såg att du tagit bort mig på face book nu oxå. Vad är de ja har gjort dig? Du behöver inte göra mig mer illa än vad du har gjort. Svara gärna så ja vet vad de är för fel."

Att han upptäckte det så omedelbart betyder ju att han faktiskt försökt ha koll därigenom. Känns riktigt skönt att jag inte varit så aktiv där det senaste.

Kontaktar han mig igen får jag väl ringa upp honom och säga att jag vill att han slutar höra av sig. Lovade godingen att ta den konflikten. Fast egentligen känns det meningslöst eftersom han ändå inte tar in något av det man säger. Men jag måste försöka få ett slut på det hela. Jag har ju varit öppen om att han håller på gentemot e och jag ser ju att saken stör honom. Vilket jag förstår. Vill inte ge a chansen att förstöra så för mig.

A´s ex och tillika min vän har jag knappt sett sedan jag gjorde slut med a. Har messat lite med henne, men jag litar ju som sagt inte på henne. Har inte velat ta diskussionen om e och mig. Samt att jag vet att hon är sur på mig. Sådant märker man rätt snabbt vad gäller henne. Att hon är sur och arg på hela världen är ju iofs inget nytt. Men tydligen tjatar a en hel del om mig. Skickade ett mess där jag bad om ursäkt för att jag ställt till det för henne. På det svarade hon aldrig. Känner inte att jag orkar bry mig.

"Hur vet man vad man känner och varför? Hur vet man om den där ständiga längtan efter en annan kropp, vilken som helst, bara är lusta, leda och desperation?"

s.159 ur Jag går bara ut en stund av Isobel Hadley-Kamptz

Träffande. Nog fler än Isobel som ställt sig den frågan. Boken är förövrigt väldigt läsvärd